Syrienkatastrofen tar inte semester

Jag skriver idag i Svenska Dagbladet om den humanitära härdsmältan i Mellanöstern till följd av kriget i Syrien och flera andra konflikter.

I korthet går mina förslag ut på att:

1. Öka fokus på humanitära stöd i biståndet.

2. Pressa Gulfstaterna att betala mer till FN:s hjälporgan

3. Stärk Libanons kapacitet och stabilitet

4. Slussa svenska icke-utnyttjade biståndsmedel direkt till FN:s hjälporgan

Här är artikeln i dess helhet:

Den syriska flyktingkatastrofen tar inte semester. Just nu är 5 598 780 syrier registrerade flyktingar i grannländerna. Majoriteten av dessa, drygt 3,5 miljoner finns i Turkiet, nästan 1 miljon i Libanon, knappt 670 000 i Jordanien och 250 000 i Irak (främst i Kurdistanregionen). Därutöver finns miljoner internflyktingar kvar i Syrien, och ytterligare omkring 1 miljon på andra ställen, främst i Europa.

Syrienkriget har skapat flyktingströmmar som tillsammans med en rad andra konflikter (i Jemen, Libyen, Irak, Afrikas horn etc) skapar en humanitär härdsmälta som kommer att vara omöjlig att hantera utan betydligt större ansträngningar från omvärlden. Jag vill i denna text resonera kring detta och ge några förslag.

Det finns idag inga tecken på någon omfattande återuppbyggnad i Syrien. Dels är syriska regimen fullt upptagen att fortsätta kriga, och dels vägrar USA och Europa att bidra med något återuppbyggnadsstöd till Bashar al-Assad. Att syriska regimens allierade Ryssland och Iran skulle finansiera någon återuppbyggnad är inte heller att tänka på. Dessutom är omfattningen av en återuppbyggnad så att större skaror flyktingar skulle kunna återvända så stor och skulle ta så lång tid att det inte skulle kunna lätta på trycket i närtid. Många som har flytt den syriska regimen lär inte heller våga återvända.

Samma sak gäller i flera andra konfliktområden i Nordafrika och Mellanöstern. Den härdsmälta vi nu bevittnar är mer permanent än temporär. En rimlig uppskattning är du som läser detta kommer att få leva med denna katastrof vid Europas husknut under resten av ditt liv.

En mindre grupp av dessa miljoner flyktingar kan och bör vidarebosättas som kvotflyktingar till Europa och andra håll. Men det säger sig självt att detta inte på långa vägar löser den enorma mänskliga tragedi vi nu ser. Sverige tar i år emot 5 000 kvotflyktingar och detta från olika konfliktområden, och då är vi dessutom bland de mest generösa länder. Lösningen ligger i att få slut på krigen, att mödosamt bygga upp samhällen igen och att ge ett större stöd till grannländerna i regionen för att integrera flyktingar och ge möjligheter till utbildning och jobb. Detta kompliceras av den bräckliga säkerheten, att regimerna är hårdhänta, korruptionen är utbredd och misstron mot flyktingarna är stor.

Här är några av mina konkreta förslag:

1. Stärk Libanon

Libanon är det grannland som påverkats mest av Syrienkriget när det handlar om flyktingströmmar. Samtidigt har Libanon en bräcklig statsapparat och komplicerad maktdelning mellan folkgrupper. Den libanesiska staten måste ges ett betydligt större stöd för att hantera landets läge och gräns. Det finns en risk att Libanon kommer att köra ut syriska flyktingar och eftersom många ursprungligen flydde från regimen lär de inte behandlas barmhärtigt i Syrien. Min bild är att det är helt osannolikt att Libanon kan tänka sig att tillåta formell naturalisering av syrier i någon större skala. Men EU bör agera för att Libanon inte ska tvångsrepatriera syrier utan i stället ordna anständiga villkor så länge människor behöver stanna. Samtidigt bör det skapas en mer långsiktig garanti från omvärlden att stödja stabiliteten i Libanon. Detta är förstås betydligt lättare sagt än gjort, det förstår jag också. I ganska hög grad gäller situationen för Libanon även Jordanien, om än läget i Libanon av olika skäl är mer allvarligt och akut.

2. GCC-länderna måste öppna plånboken

Gulfstaterna, inte minst Saudiarabien, Qatar och UAE är Mellanösterns Krösus Sork. De badar i oljemiljarder. Men dessa länder gör alldeles för lite för att bidra till stabilitet och förbättringar i regionen. Tvärtom har de eldat på konflikter och bidragit till den härdsmälta vi nu ser. De vägrar ta emot flyktingar, men i relation till deras rikedomar gör de också för lite för att förbättra den humanitära situationen (med undantag för Kuwait).

Om Gulfstaterna inte vill ta emot flyktingar så bör de ställa upp humanitärt. De är grannländer, del av samma arabiska demos och riskerar dessutom själva att dras med i sönderfallet när konflikter regionaliseras. Sverige bör agera för ett betydligt hårdare tryck på GCC-länderna att öppna plånboken och stödja FN:s humanitära appeller. Den som vill kan gå in på UNOCHAS:s databas för finansiering av humanitär nödhjälp (FTS, Financial Tracking Service) och själv beskåda den kroniska underfinansieringen av den humanitära nödhjälpen. När det gäller den humanitära appellen för Syrien och appellen för de syriska flyktingarna så är ingen av dem finansierade till 40 procent för detta år, trots att det återstår mindre än fyra månader av året.

3. Omdirigera svenskt bistånd

Sverige bör dimensionera om i vårt bistånd. Vi bör lägga en större del på humanitärt bistånd (till World Food Program, UNHCR, UNOCHA etc) och vi bör lägga en större tyngdpunkt på Europas närområde. Det senare handlar inte om att vara eurocentrisk, utan att inse att behoven är så enorma nu.

När vi nu går in i årets sista månader bör icke-utnyttjade biståndsmedel slussas direkt till de humanitära hjälporganen. Sverige bör behålla enprocentsmålet i biståndet.

Fredrik Malm

Riksdagsledamot för Liberalerna

EU:s inre marknad firar 25 år

I år firar EU:s inre marknad 25 år. Jag skriver om detta i flera svenska tidningar, tillsammans med Europaparlamentariker Cecilia Wikström (L).

Mellan 1994 och 2015 nästan fyrdubblades handeln med varor inom EU från 800 miljarder euro till över 3000 miljarder. Genom ökad handel har den inre marknaden bidragit till framväxten av miljontals nya arbetstillfällen runt om i Europa samtidigt som vi konsumenter genom en ökad konkurrens har fått tillgång till bättre varor till bättre pris.

Artikeln går att läsa här.

Vänsterpartiet och regimen på Kuba

Jag avslöjar i Aftonbladet idag att Vänsterpartiet återigen är involverat i hyllningsmöten till diktaturen på Kuba. Det sker tillsammans med den kubanska regimens lobbygrupp i Sverige, samma organisation som Lars Ohly tidigare tvingades att lämna efter massiv kritik. Partiet har också flera kandidater i höstens val som är involverade i samma organisation. Det är upprörande att Vänsterpartiet ännu inte klippt banden till totalitära regimer.

Artikeln går att läsa här.

Stoppa illegal handel med små och lätta vapen

Jag befinner mig i New York för FN:s konferens om hur vi kan begränsa och bekämpa spridning och illegal handel med små och lätta vapen (Small Arms and Light Weapons). Det handlar om vapen som kommer i fel händer och används i, inte minst, gängkrig och terrordåd. Det är mycket viktigt att detta arbete går framåt på ett globalt plan. Det finns en handlingsplan för att begränsa olaglig vapenhandel, och denna konferens är den tredje översynen av denna handlingsplan.

I Sverige råder i hög grad enighet i dessa frågor. Vi stöder fullt ut arbetet att implementera handlingsplanen. Vi företräder en restriktiv linje och vill också ha tydliga skrivningar i slutprodukten om ammunition och hänvisningar till mål 16.4 i SDG-hållbarhetsmålen. Vi samarbetar givetvis nära med andra EU-medlemmar.

Små och lätta vapen handlar om t ex AK-vapen, manpads, olika skjutvapen ungefär upp till 100 mm kaliber, för militärt bruk. Det handlar inte om sportskytte, jakt etc. Det kan delvis vara samma sorters vapen (till exempel pistoler) men aktionsplanen och FN-processen handlar alltså om illegal handel med vapen, inte vapen som köps lagligt och med licens.

Det finns, grovt sett, två läger i dessa frågor. Många stater har liknande restriktiv uppfattning som Sverige, medan en grupp stater mer betonar suveränitetsaspekter.

För svensk del har vi en stor problematik där vapen från Balkan hittar upp till organiserade kriminella och används i uppgörelser i Sverige. Detta är ett område där Sverige bör stärka sitt internationella engagemang och bistå med konkreta insatser så som exempelvis utbildning av andra försvarsmakter om implementering av handlingsplanen, best practises och regelverk och för hur vapen och ammunition ska lagerhållas på säkert sätt och inte få fötter och spridas till kriminella och terrorister.

För mig är detta delvis en ny fråga att fördjupa mig i. Mitt fokus i riksdagen är ju utrikespolitik och migrationsfrågor. Det ska bli mycket intressant att borra djupare i dessa viktiga frågor som skördar så många människoliv, förlänger konflikter och sliter sönder samhällen. Kan man göra något för en bättre värld kan man verkligen börja här.

Bygg relationer med Armenien

Sverige bör bygga mer relationer med Armenien, skriver jag i Upsala Nya Tidning.

Artikeln kan läsas här.

I korthet: Sammetsrevolutionen i Armenien har gått fredligt till väga. Sverige har också öppnat ambassad i Jerevan 2014. Det finns mer förutsättningar för handel, vilket också är viktigt för Armenien som idag är kraftigt beroende av Ryssland. Mer handel med andra länder gör att Armenien också får större möjligheter att själva fatta långsiktiga strategiska beslut för sitt land. Därtill bör noteras att Armenien vill ha goda relationer med Sverige och EU, man är inte fientligt inställt till västvärlden på samma sätt som de tre stora grannländerna Ryssland, Iran och Turkiet är.

FN:s råd för mänskliga rättigheter måste göras om i grunden

Jag skriver en artikel på SVT Opinion med anledning av att USA beslutat att lämna FN:s MR-råd.

Artikeln kan läsas här.

Dessa krav bör Sverige ställa på Turkiet

Jag skriver i Aftonbladet med anledning av valet i Turkiet. Texten publicerades 17 juni, alltså före valet. Läs artikeln här.

Synpunkter på förslag om ensamkommande

Regeringen har nu överlämnat lagrådsremiss om att en stor grupp ensamkommande mellan 18-25 år gamla ska kunna få uppehållstillstånd för studier på gymnasiet eller komvux, trots att de har fått avslag på sina asylansökningar och att det inte heller funnits andra grunder att bevilja dem uppehållstillstånd på. Det handlar om ca 9 000 personer. Lagrådet ska nu yttra sig över remissen och därefter kan det bli en proposition som riksdagen behandlar senare i vår. Lagrådsremissen finns att läsa här.

I detta inlägg ska jag försöka reda ut en del kring detta. Till att börja med vill jag klargöra att Liberalerna inte stödjer detta förslag. Vi är mycket kritiska, i likhet med en rad remissinstanser som gav synpunkter på det tidigare utkastet till lagrådsremiss som kom i januari. Det finns mycket starka sakliga invändningar mot regeringens förslag.

Förslaget har stöd av de rödgröna partierna medan Liberalerna, KD, M och SD är emot. Det förväntas gå igenom i riksdagen om det får stöd av Centerpartiet. Man kan notera att Socialdemokraterna aldrig velat lägga fram detta förslag, men har accepterat det då Miljöpartiet har ställt ultimatum.

Det finns flera delar av förslaget som är problematiska. Låt mig peka på de mest centrala:

ASYLPROCESSEN POLITISERAS

Regeringens förslag innebär att en stor grupp personer ska kunna få uppehållstillstånd i Sverige trots att de har fått avslag på sina asylansökningar. Samtliga som omfattas är myndiga och saknar skyddsskäl enligt Migrationsverket och i många fall också av förvaltningsrätt och kammarrätt. Det har inte heller funnits annan grund för att bevilja dem uppehållstillstånd.

Regeringen vill nu att riksdagen ska köra över både Migrationsverket och domstolarnas beslut och domar. Det ska dessutom ske kollektivt för så många som 9 000 personer. Den individuella prövningen sätts därmed ur spel. Sverige går tillbaka till en ordning där asylprocessen politiseras, och högljudda kampanjer kan leda till att vissa grupper får en mer fördelaktig behandling framför andra asylsökande.

I praktiken innebär regeringens förslag en amnesti för dem som sökte asyl i Sverige som ensamkommande före 24 november 2015 och som drabbats att handläggningstider längre än 15 månader, och som har fått avslag. De allra flesta är afghaner och den stora majoriteten är män. Personer som är dömda för brott eller lämnat landet omfattas inte.

Förslaget innebär tidsbegränsade uppehållstillstånd om personen studerar eller meddelar att hen har för avsikt att studera på gymnasiet, komvux eller på en yrkesutbildning. Personen behöver inte ens vara inskriven på en utbildning när ansökan görs för detta uppehållstillstånd, det räcker att hävda att man har för avsikt att studera. Gymnasieskolan används därmed som trampolin för migrationspolitiska amnestier.

Detta innebär att myndiga personer som saknar skyddsskäl och har gått under jorden drar vinstlotten och får stanna i Sverige, medan de som accepterat ett avslag och återvänt drar nitlotten. Hur är detta rättvist? Och hur bidrar det till att upprätthålla legitimitet för myndigheters och domstolars beslut?

Det spelar heller ingen roll om en person farit med osanning om sin ålder, så länge detta inte upptäcktes redan när asylansökan lämnades in. Men under hösten 2015 var belastningen så stor att kontrollen av åldern var mycket bristfällig. Endast uppenbara fall där personer var betydligt äldre än 18 år kunde leda till att de bedömdes som myndiga när de anlände.

IDENTITETSKRAVET

En annan viktig invändning mot regeringens förslag gäller identitetskrav. En person som inte åberopar skyddsskäl (t ex en arbetskraftsinvandrare) måste i Sverige kunna styrka sin identitet, vilket vanligtvis sker med ett pass. För en person som åberopar skyddsskäl (alltså en som söker asyl) gäller en lägre grad av beviskrav – då måste personen kunna göra sin identitet sannolik. Det kan man till exempel göra genom en muntlig berättelse. Detta har att göra med att personer kanske saknar identitetshandlingar, eller att tillförlitligheten i de handlingar som finns kan ifrågasättas, men där personen på andra sätt kan göra sin identitet sannolik.

Bekymret för de 9 000 personerna som omfattas av regeringens förslag är att många dem varken kunnat styrka sin identitet eller ens göra den sannolik. Det har till stor del att göra med åldern. Många av de ensamkommande har inte kunnat göra sin ålder sannolik, och därmed inte heller sin identitet. De klarar alltså inget av de beviskrav som ställs vad gäller identitet.

Regeringens slutsats av detta är att helt slopa kravet på att dessa personer ska göra sin identitet sannolik.

Regeringen föreslår att lagtexten ska lyda exakt som följer: ”Uppehållstillstånd får beviljas även om utlänningens identitet är oklar och han eller hon inte kan göra sin uppgivna identitet sannolik”. (16 f §, sida 9 i lagrådsremissen)

Tusentals personer med beslut om utvisning ska alltså kunna få uppehållstillstånd, och dessutom utan krav att ens göra sin identitet sannolik. Regeringen frångår därmed huvudregeln när det gäller uppehållstillstånd på andra grunder än skyddsbehov.

Detta menar jag är orimligt. Jag förfäktar nämligen den idag möjligen något udda uppfattningen att det ligger i den svenska statens intresse att veta vilka personer som beviljas tillstånd att vistas i landet.

TRYCKET PÅ SVENSKA SKOLAN

En annan fråga är vilka konsekvenser förslaget får för skolan. Redan idag har vi stora utmaningar att klara kunskapsmål och likvärdighet. Från Liberalernas sida är vi kritiska till att den svenska gymnasieskolan blir ett verktyg för migrationspolitiken. Det är inte rimligt att studier på till exempel språkintroduktion på gymnasiet är att betrakta som skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Det är behovet av skydd som ska avgöra.

Antalet 9 000 personer motsvarar ungefär 300 skolklasser, eller ungefär 8-9 stora gymnasieskolor i Sverige, i storleksordningen Norra Real i Stockholm eller Schillerska i Göteborg. Hur många som kommer att ansöka om uppehållstillståndet vet vi förstås inte, men det får förmodas att många vill stanna i Sverige.

Frågan är hur förslaget kommer att påverka lärare och skolledare. Lärare och rektor som måste slå fast om eleven har skött sina studier. Om skolan anser att eleven inte har skött sina studier kommer inte uppehållstillståndet kunna förlängas och personen måste lämna Sverige. Här finns en uppenbar risk att lärare och rektorer ska fatta beslut som blir avgörande för om en person får stanna i landet, och kan utsättas för tryck utifrån att godkänna eleven för att undvika utvisning. Det är inte rimligt att lägga ett sådant ansvar på skolpersonal. Det är Migrationsverket som ska fatta beslut om personer får stanna eller inte i Sverige.

Samtidigt är kraven på att klara studierna väldigt lågt satta. Eleven har inga krav att få godkända betyg. Det enda krav som ställs är att eleven ska ”redovisa studieaktivitet”. Men oavsett hur låga krav regeringen ställer så kommer man inte undan att eleverna går i en klass, har lärare, ska närvara på lektioner och sköta sig. Därmed blir lärare och rektor i slutändan, hur man än vrider och vänder på det, en del av beslutet om personerna får förnyade uppehållstillstånd eller måste utvisas.

Det finns ytterligare ett problem. Eftersom många inte kunnat göra sin ålder sannolik har Migrationsverket skrivit åldern så att 18-årsdagen infaller samma dag som (avslags)beslutet fattas. Personer kan alltså vara betydligt äldre än den ålder som är registrerad. Migrationsverket konstaterade också i sitt tidigare remissvar att ”Förslaget innebär därför att personer som kan vara flera år äldre än vad som framgår av födelseuppgifterna i beslutet om uppehållstillstånd kommer att beviljas uppehållstånd och därmed studera på gymnasiet”.

Det innebär att personer som kan vara flera år äldre än 20 sätts i skolklasser på gymnasiet med 16-åringar.

EFTER STUDIERNA

Slutmålet för denna de facto-amnesti är att de ensamkommande ska kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det ska ske ge genom att den som avslutat sin utbildning får sex månader på sig att hitta ett jobb med lön i nivå med kollektivavtal. Misslyckas personen med detta så måste han eller hon lämna Sverige. Risken är att många inte klarat att få gymnasieexamen. Det lär inte underlätta möjligheterna att få jobb.

De flesta ensamkommande läser eller har läst språkintroduktion. Det är formellt ett gymnasieprogram, men i praktiken handlar det om att lära sig grundläggande svenska för att därefter kunna läsa ett nationellt program.

Skolverket har siffror på hur många som läst språkintroduktion som sedan får en gymnasieexamen. År 2011 påbörjade 3 679 personer språkintroduktion i svensk gymnasieskola. Av dem hade 0,4 procent tagit gymnasieexamen efter 3 år. Det är förstås orimligt att förvänta sig att nyanlända så snabbt ska klara gymnasiet. Efter 5 år hade 14,7 procent fått examen. Med andra ord hade 85 personer av 100 ingen examen efter 5 år.

År 2011 var fyra år före flyktingkrisen. Med tanke på det kraftigt ökade antalet som nu skrivits in, den höga belastningen i skolorna och en stor social problematik så lär inte resultatet vara särskilt mycket bättre nu.

Vi talar alltså om en stor grupp personer där de allra flesta sannolikt inte kommer att nå gymnasieexamen. Efter avslutade studier ska de hitta jobb på sex månader, annars måste de lämna Sverige. Här finns en uppenbar risk att personer i desperat jakt på jobb blir utnyttjade, skuldsatta, får skenanställningar och liknande.

VAD KOSTAR REGERINGENS FÖRSLAG?

Regeringen skriver i lagrådsremissen att man bedömer att kostnaderna kommer att öka för Migrationsverket, för domstolarna, för den statliga ersättningen till kommuner och landsting och för studiestöd. Regeringen uppskattar kostnaderna på statsbudgeten för de kommande tre åren till totalt 2,9 miljarder kronor.

Därtill kommer kostnader för kommuner som inte täcks av staten. Komvux omfattas inte av skatteutjämningssystemet vilket kan öka kostnader i kommuner som redan har många nyanlända och en svagare skattebas. SKL och flera kommuner vill i sina remissvar ha ersättning för utbildningsplatser och ekonomiskt bistånd. Skolinspektionen och lärarfack menar att det lär påverka skolornas administration och ställa mer krav på stöd och handledning. Jag förmodar att ett antal tusen fler elever i skolan också innebär kostnader för fler lärare. Domstolsverket kräver ökade anslag för att domstolarna ”även fortsättningsvis ska kunna avgöra mål på ett effektivt och rättssäkert sätt”.

De ensamkommande förväntas själva ordna sitt boende och finansiera sitt uppehälle med studielån hos CSN.

SAMMANFATTNING

Alla som söker asyl får inte stanna. En del får avslag. Detta kan vara mycket smärtsamt och svårt att hantera, inte bara för den enskilde utan också för personer som hjälper, stödjer och på olika sätt involveras under väntan på beslut. Men det är en målkonflikt som vi politiker, särskilt i riksdagen måste hantera. Den grupp som regeringens förslag adresserar har alla fått avslag på skyddsgrunden. De har inte heller kunnat beviljas uppehållstillstånd på någon annan grund.

Regeringen har egentligen bara ett enda argument för sitt förslag, nämligen de långa handläggningstiderna. Hela lagförslaget motiveras till syvende och sist med det faktum att denna grupp har väntat längre än 15 månader på sina asylbeslut.

Handläggningstiderna är och har varit alldeles för långa. Det är en följd av flyktingkrisen, och det gäller betydligt fler än just denna grupp. Migrationsverket klargjorde också tidigt att så skulle bli fallet. Ingen kan förvänta sig att det inte skulle bli längre handläggningstider när så många sökte asyl i Sverige 2015. Därtill har just denna grupps ärendehantering tagit lång tid eftersom många inte har kunnat göra sin ålder och identitet sannolik, och många överklaganden förlänger processen ytterligare. Regeringens komplicerade och otydliga migrationslagstiftning har också bidragit till de långa handläggningstiderna. Men ingen person under 18 år har varit utan skydd under väntetiden. Personer har haft boende, kunnat gå i skolan och har haft ett omfattande stöd.

I slutändan prövas asylansökan varken mot handläggningstider eller vilken ålder man uppgivit, utan mot behovet av skydd nu och framåt. Detta handlar inte heller om barn. Samtliga personer som omfattas av förslaget är myndiga. Asylbehov ska inte heller avgöras med utgångspunkt i den ålder personen hade (eller uppgav) för tre år sedan.

Att regeringen inte orkar stå upp en ordnad och rättssäker process är väldigt bekymmersamt. Jag hoppas att ansvarstagande partier noga beaktar de mycket starka sakliga invändningar som finns mot regeringens förslag och inte ger det sitt stöd i riksdagen.

Ber om förnyat förtroende

Jag kandiderar för omval till riksdagen. Är du medlem i Liberalerna i Stockholms län får du gärna rösta på mig i provvalet.

Integrationen av nyanlända är den viktigaste utmaningen vårt land står inför. Fler måste jobba och fler måste lära sig svenska språket. Alla ska respektera de demokratiska och sekulära värderingar som gäller här. Utvecklingen mot parallellsamhällen måste stoppas.

Vill du veta mer om min syn på integrationsutmaningarna så läs gärna Liberalernas nya integrationsprogram, där jag var ordförande i den grupp som skrev programmet. Det går att läsa här. 

Vill du veta mer om mina ståndpunkter och prioriteringar så tveka inte att höra av dig. Enklast via mejl till fredrik.malm@riksdagen.se. Jag finns också på Twitter och Facebook.

Märkligt om oberoende organisationer

Jag sprang på en artikel på Svenska Kyrkans hemsida. Den skrevs i juni i år. Företrädare för Svenska Kyrkan och några biståndsorganisationer skriver att Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra.

Artikeln finns här.

Åsikterna är kända sedan tidigare, inte mycket att orda om här.

Men jag studsade på en mening som i mitt tycke är problematisk.

Artikelförfattarna skriver: "Det arbete för fred och mänskliga rättigheter som görs av oberoende organisationer i Israel och Palestina står idag för det kanske enda hoppet om att en fredlig lösning på konflikten ska nås"

Denna mening belyser en ganska allmän uppfattning, inte minst i biståndsvärlden, nämligen att länder byggs upp av "oberoende organisationer", vilket är ungefär liktydigt med det civila samhället.

I fallet Israel och Palestina är det problematiskt att sätta hoppet till dessa oberoende organisationer av flera skäl.

Till att börja med finns det inte särskilt många oberoende organisationer i Palestina, och särskilt inte på Gazaremsan. Organisationer är politiserade och arbetar på nåder från de palestinska myndigheterna. Många är helt beroende av biståndsmedel.

Men den huvudsakliga invändningen är att enda sättet att nå en fred och bildandet av en palestinsk stat är genom politiska beslut. Och politiska beslut fattas av politiker, inte av oberoende organisationer. Vad som krävs är politiker (och diplomater) som förhandlar, enas och skriver på avtal. Och i Israel krävs politiker som fattar kloka beslut (i motsats till många beslut som nu tyvärr fattas av israeliska politiker) om att avbryta expansion i bosättningar, för att nämna exempel.

På den palestinska sidan behövs politiker som genomför demokratiska reformer, stopp för bidrag till terrorister och mycket annat.

Vad artikelförfattarna istället borde fokusera på är hur de politiska krafterna som verkar för fred kan stärkas. Dit hör den israeliska mitten och vänstern. Och dit hör demokratiska krafter på den palestinska sidan.

På samma sätt behövs rättsstaten stärkas i Palestina. Men detta sker inte av sig självt - det förutsätter politiska beslut. Att stärka rättssamhället innebär inte bara att det finns duktiga jurister, framför allt krävs att det finns lagar och regler som vilar på demokratiska grund. Och dessa lagar beslutas av politiker.

Jag skulle önska att mer fokus lades på att stärka oppositionspolitiker och bygga ett demokratiskt partiväsende, än att främst plöja in pengar i projekt som inte nämnvärt påverkar de faktiska besluten.

Oberoende organisationer och civila samhället är viktigt. Jag säger inget annat. Dessa kan bidra till opinionsbildning och mycket annat som kan förändra politiken. Men att påstå att dessa organisationer är det kanske enda hoppet om en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten är att retirera från målet att nå en fred baserad på lag och rätt.

Liberalerna välkomnar folkomröstning i Irakiska Kurdistan

Liberalerna välkomnar folkomröstningen om självständighet i irakiska Kurdistan. Artikel i Svenska Dagbladet finns att läsa här.

Nya lagar

Här kan man läsa om de nya lagar som införs vid halvårsskiftet 2017.

Problemet är brist på frihet, inte brist på bygglov

Nyligen presenterade den rödgröna regeringen rapporter över situationen för mänskliga rättigheter i en rad länder.

I rapporten om Iran beskrivs förtrycket i landet på ett övergripande sätt. Men när det kommer till landets minoriteter breder tystnaden ut sig. Situationen för balucher och azerier nämns knappt alls.

Och regeringen beskriver situationen för kurderna endast med några meningar. Låt oss titta på dessa meningar.

För många kurder i Iran, särskilt de som är politiska oppositionella, väntar fruktansvärd tortyr, mångåriga fängelsestraff eller döden om de blir gripna.

Men den rödgröna regeringen väljer en annan infallsvinkel. Man konstaterar att de flesta kurder är sunnimuslimer och lägger därefter till ”Nya sunnitiska moskéer ges inte bygglov i Teheran”.

Detta är att förminska problemen. Det handlar om politiskt och kulturellt förtryck. Inte brist på bygglov.

Regeringen sammanfattar därefter situationen så här: ”Många kurder anser sig diskriminerade på arbetsmarknaden och de kämpar för en större roll för det kurdiska språket i Iran. Flera kurder har avrättats för brott mot rikets säkerhet. Ett antal kurdiska organisationer är förbjudna.”

Detta är också ett exempel på att förminska ett problem. Den diskriminering som är genomgående i det iranska samhället, inte bara mot kurder, beskrivs som i huvudsak ett arbetsgivarproblem på arbetsmarknaden.

Därtill skriver regeringen att kurder har avrättats för ”brott mot rikets säkerhet”. Men detta är ju den brottsrubricering som den iranska regimen använder. Officiellt heter det Moharebeh, vilket betyder Guds fiende. (Se t ex). Det kan betyda praktiskt taget vad som helst som är emot regimen eller Gud. En person kan bli gripen för att ha skickat ett email till Amnesty International. Vägrar personen sedan att samarbeta med säkerhetstjänsten så väntar i stället avrättning för något påstått brott, t ex narkotikalangning, brott mot rikets säkerhet eller något dylikt.

Avrättning i Iran

Den som läser rapporten ser att regeringen beskriver Moharebeh på ett annat ställe, men just när det gäller kurderna kallar man det brott mot rikets säkerhet.

Avslutningsvis konstaterar regeringen att ”ett antal” kurdiska organisationer är förbjudna.

Detta är en synnerligen mjuk skrivning. Sanningen är att alla politiska organisationer är förbjudna om de argumenterar för något annat system än den teokrati Iran är sedan 1979. De dominerande kurdiska politiska partierna är inte heller bara förbjudna. De är landsförvisade. Deras ledare har avrättats av iranska dödspatruller i Wien och Berlin.

Detta som kommenteras ovan är det enda den svenska regeringen nämner om kurdernas situation i Iran.

Regeringen nämner inte den omfattande militariseringen och inte heller hur den iranska regimen använder narkotika för att passivisera befolkningen och skapa sociala problem. 

Man berör inte heller upploppen i Mahabad efter att en kvinna som arbetade på ett hotell begick självmord genom att hoppa från ett fönster efter att ha utsatts för övergrepp av iranska militärer. Detta skedde mitt under bevakningsperioden för regeringens rapport.

Inte heller nämner rapporten det faktum att tiotals kurder (så kallade kolbars) dödas godtyckligt varje år för att de fraktar varor över gränsen från Irak.

Inte heller nämns upptrappade strider mellan gerillagrupper och militär, med följden att hundratals kurder har arresterats på mycket vaga grunder.

Det bör betonas att inget av de större kurdiska partierna kräver självständighet från Iran. Det man eftersträvar är federalism med kurdiskt självstyre. Det är ett rimligt krav som den svenska regeringen borde ställa sig bakom.

Erdogan’s taxonomy

I have published an article in the latest issue (June 2017) of Axess magazine about how Turkey has changed scientifically established Latin animal names in order to remove any references to Armenia and Kurdistan.

The article is available in the magazine (in Swedish) and in English here below.

--------------------------------------

Turkish Taxonomy

Even certain Latin animal names are seen as a threat to Turkey and so the animals will have to be called something else, writes Fredrik Malm, a Liberal Party member of the Swedish parliament.

No country in the world is under such great threat as Turkey - or at least that is what it seems like if you listen to President Recep Tayyip Erdogan.

The list of threats is long: Kurds, Armenians, critical journalists, the religious leader Fethullah Gulen, angry Twitter-users, Israel, the United States, and Jihadists (ever since Turkey stopped supporting them).

A lesser-known fact is that the Ankara government is trying to neutralize three more serious threats against Turkey: the red fox, the roe deer and the wild sheep.

Yes, it is in fact true. The Turkish government has decided to change the scientific names for these animals.

In 1758, the Swedish botanist, zoologist and physician

Carl Linnaeus, published his book Systema Naturae. Ever since, Linnaeus’ taxonomy has formed the scientific basis for the systemization of the world’s animals and plants. Step by step, new species – or variants of already known species – have been added to Linnaeus’ classification. Some of these species have regional descriptions and, for Erdogan, that is where the shoe pinches.

Carl Linnaeus' taxonomy from 1758.

In Linnaeus’ classification, the Latin names for the species red fox and roe deer and for the animal family that wild sheep are part of are, respectively, Vulpes vulpes, Capreolus capreolus, and Ovis. There are several variations or sub-species of the first two, while the sheep family also consists of several different breeds. When, around a century ago, the Russian zoologist Konstantin Satunin discovered several fox variants in the Caucasus and further south, he gave one of those variants the name Vulpes vulpes kurdistanica. That was in 1906.

Ten years later, in 1916, the zoologist W. Blackler found roe deer in the Caucasus that were similar to those that existed in the Alps and in the Carpathians in Europe. The roe deer in the Caucasus received the name Capreolus capreolus armenius. Three years after that, in 1919, Nikolai Nasonov discovered wild sheep in the same area and they were named Ovis armeniana.

These animals’ species/sub-species names kurdistanica and armenius/armeniana have been scientifically approved ever since their establishment. Their designations are comparable to, for instance, the moth known in Swedish as “åsjordfly” and the plant known as “hönsbär”. In their Latin designations, they bear references to Sweden: Spaelotis suecica (Aur.) and Cornus suecica (L.).

But then, one day in March 2005 the Environment and Forest Ministry in Ankara issued a press release, which stated: “Unfortunately there are many other species in Turkey which were named this way with ill intentions. This ill intent is so obvious that even species only found in our country were given names against Turkey's unity.”

It is an interesting statement. For one, it is perfectly reasonable to question whether these animals exist only in Turkey. For instance, the other day I saw a fox at a car park in southern Stockholm. Ovis-species and Capreolus capreolus also contain older references to the Caucasus, which can hardly be deemed to be part of Turkey.

Furthermore, the animals received their regional names several years before the Turkish republic had even been declared, which was in 1923.

However, such details are beyond the Ankara government’s comprehension, which instead simply changed the animals’ names. Vulpes vulpes kurdistanica was lumped together with the nominate species Vulpes vulpes. Ovis armeniana was renamed Ovis orientalis anatolicus and Capreolus capreolus armenius was merged with the nominate sub-species Capreolus capreolus capreolus.

The scientific community has not greeted Turkey’s politicization of Latin animal names with any enthusiasm. A catalogue of mammals in the Caucasus, published by the National Museum of Georgia, lists the scientifically established names of the animals. Under these listings are footnotes, which state:

“The Turkish government has changed the Latin names of several animals in order to remove references to Kurdistan and Armenia. The old names were a threat to Turkey’s unity, according to Turkey’s Environment and Forest Ministry.” 

The footnotes also mention that Andrew Polaszek, director-general of The International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN), makes clear that it is forbidden (verboten) to change species’ names for political reasons. At the same time, the changes do not necessarily break the law since the new names are scientifically acceptable alternatives.

The images above are from "Catalogue of the type specimens of Caucasian large mammalian fauna in the collection of the National Museum of Georgia".

This attempt at politicizing taxonomy is of course deplorable. It is indicative of a conspiratorial mindset, where any reference to Armenia and Kurdistan are claimed to be an attack on Turkey, and this despite the fact that the term Kurdistan has been used since the twelfth century, or in other words for around 900 years.

At the same time, this incident helps us understand the mentality that informs Erdogan and his rule. If someone, with such zealousness, clamps down on century-old animal names, it is not so surprising that they also shut down newspapers and imprison oppositional individuals.

However, there were no reactions from the EU. Instead, Brussels approved, with pomp and circumstance, chapter 25 in the accession process. The chapter is titled “Science and Research”.

To conclude, you can't fault Erdogan for not paying attention to details. But Carl Linnaeus is surely spinning in his grave.

Fredrik Malm, Liberal Party MP

Partiledarvalet i Liberalerna

Jag vill här ge min syn på valet av partiledare i Liberalerna.

Det måste tydligt slås fast att vi inte är nöjda med stödet i opinionen. Liberalerna pendlar mellan 5-7 procent. Det är för lågt. Stödet har dock varit stabilt utan stora skiften, vilket i dagens landskap av alltmer rörliga väljare, framför allt inom det borgerliga blocket, inte nödvändigtvis är negativt.

Min uppfattning är att Jan Björklund bör väljas om på landsmötet i höst. Det finns två starka skäl till det. Det rör ledarskap och politik.

Min samlade bild är att både Jan Björklund och hans politiska inriktning har stöd i partiet. Inte av alla och inte överallt. Men stödet är brett sett till hela landet och till politiska beslut på våra landsmöten. Samma övergripande bild reflekteras i partistyrelse och riksdagsgrupp.

Jan Björklund är skicklig på att hantera politiska processer. En central komponent i det är ett omfattande arbete internt. Sådant som sällan märks utåt. Frågor måste dras genom partiledning och riksdagsgrupp. I en del fall också genom partistyrelsen. Det handlar om att lyssna in ståndpunkter, väga fördelar och nackdelar och landa i en slutsats som har brett stöd. Ibland har vi landsmötesbeslut som vägleder, men ibland saknas sådana. Hela detta arbete bygger på att det finns ett lag runtomkring och ett tydligt, men samtidigt öppet, ledarskap.

Jag uppskattar Jan Björklunds ledarskap. Han tar ett brett ansvar och inkluderar såväl sina anhängare som dem som är mer kritiska. Och när han väl har lyssnat in och partiet har fattat beslut så driver han den linjen. Det är inte någon lätt uppgift. Liberalerna är ett parti med många individualister, många olika viljor.

Vi har byggt ett lag och professionaliserat organisationen inför valet nästa år. Laget är förstås hela partiet, men på riksnivå inkluderar det inte bara partiledaren utan också partisekreteraren, en rad centrala talespersoner, gruppledare i riksdagen etc. Vid ett partiledarbyte kommer inte allt annat vara lika. Stora delar av detta lag på riksnivå lär få byggas om. Det riskerar innebära att erfarenhet och kunskap försvinner kort tid före ett val. Jag kan inte se logiken i att göra detta nu – det är betydligt bättre att göra större förändringar av ledarskap efter ett val eller under mandatperioden, än nära före ett val.

Liberalerna är ett borgerligt parti. Den absolut största delen av våra väljarflöden går till och från andra borgerliga partier. De mätningar som gjorts visar att Jan Björklund har med råge störst förtroende av kandidaterna bland borgerliga väljare. Det har förstås att göra med Liberalernas skolpolitik och försvarspolitik, som är de områden där vårt parti har ett betydligt högre förtroende hos väljarna än vad vi har i stort. Dessa frågor är nära kopplade till Jan Björklund. Om Liberalernas ombud skulle ge honom sparken mindre än ett år före valet så skulle vårt förtroende sannolikt minska avsevärt i dessa två politikområden. Det skulle också öppna fältet fritt för andra partier att ta för sig mer i dessa frågor.

Man kan förstås anse att den profil partiet har är fel. Man kan anse att de låga siffrorna beror just på dessa prioriteringar. Men att ändra den inriktningen kort tid före ett val är mer riskabelt än vad många tror. Det har inte heller stöd i partiet eftersom den politiska linjen är fastslagen i beslut på våra landsmöten.

Jag är ingalunda okritisk. Liberalerna måste fortsätta förnyelseprocessen. Vi behöver se över fler delar av vår politik. Vi bör gå in djupare i exempelvis klimatpolitiken och hur den generella välfärden bäst utvecklas. Vi måste kritiskt granska våra egna heliga kor.

En stark liberalism som organiserad politisk kraft och som värderingsbärare är viktigare än på länge. Och det finns en framtid för Liberalerna i svensk politik.

Därför ger jag mitt stöd till Jan Björklund att leda Liberalerna i valrörelsen 2018.

Alliansen: Max 30 dagar för ett beslut om jobb i Sverige

Reglerna för arbetskraftsinvandring måste förändras, skriver vi alliansledamöter i riksdagen som ansvarar för migrationspolitik.

Artikeln publicerad i Expressen, går att läsa här.

Erdogans taxonomi

Jag skriver i senaste numret (juni 2017) av tidskriften Axess om hur Turkiet ändrat latinska vetenskapligt vedertagna namn på djur för att ta bort hänvisningar till Armenien och Kurdistan. 

Artikeln finns i tidskriften, och här nedan:

--------------------------------------

Turkisk Taxonomi

Även vissa latinska djurnamn ses som ett hot mot Turkiet. Och då får djuren heta något annat, skriver Fredrik Malm, Riksdagsledamot Liberalerna.

Inget land i världen är så hotat som Turkiet. Så låter det i alla fall om man lyssnar på president Recep Tayyip Erdogan.

Listan över hoten är lång: kurder, armenier, kritiska journalister, religiöse ledaren Fethullah Gulen, arga twittrare, Israel, USA och jihadister (sedan de slutat få turkiskt stöd).

Mindre känt är att regeringen i Ankara försöker neutralisera ytterligare tre allvarliga hot mot Turkiet: rödräven, rådjuret och fåret.

Ja, det är faktiskt sant. Turkiets regering har fattat beslut om att ändra de vetenskapliga namnen på dessa djur.

År 1758 publicerade Carl von Linné sitt verk Systema Naturae. Sedan dess har Linnés taxonomi varit den vetenskapliga ryggraden i systematiseringen av världens djur och växter. Steg för steg har nya arter eller varianter av redan upptäckta lagts till i klassificeringen. En del av dessa arter har regionala beteckningar, och det är där skon klämmer för Erdogan.

Carl von Linnés taxonomi från 1758

De latinska namnen för arterna rödräv och rådjur samt släktet får i Linnés klassifikation är Vulpes vulpes, Capreolus capreolus respektive Ovis. De två förstnämnda finns i flera olika varianter eller underarter och fårsläktet innehåller ett flertal olika arter. När den ryske zoologen Konstantin Satunin fann flera varianter av räv i Kaukasus och söderöver för drygt hundra år sedan fick en av dem namnet Vulpes vulpes kurdistanica. Året var 1906.

Tio år senare, 1916, fann zoologen W. Blackler rådjur i Kaukasus, snarlika dem som finns i Alperna och Karpaterna i Europa. De kaukasiska rådjuren fick namnet Capreolus capreolus armenius. Tre år därefter, 1919, fann Nikolai Nasonov vildfår i samma område, vilka fick namnet Ovis armeniana.

Arts-/underartsbeteckningarna kurdistanica och armenius/armeniana har varit vetenskapligt godkända för dessa djur sedan dess. De kan jämföras med exempelvis åsjordfly och hönsbär som bär hänvisningar till Sverige: Spaelotis suecica (Aur.) respektive Cornus suecica (L.).

Men så en dag i mars 2005 kom ett pressmeddelande från miljö- och skogsdepartementet i Ankara: ”Tyvärr finns många arter i Turkiet som fått sina namn på grund av onda avsikter. Dessa onda avsikter blir uppenbara eftersom arter som bara upptäckts i vårt land fått namn som går emot Turkiets enhet.”

Det är ett intressant uttalande. Dels kan man rimligen ifrågasätta om dessa djur endast finns i Turkiet. Jag såg till exempel en räv på en parkering i Huddinge häromdagen. Ovis-arter och Capreolus capreolus har också äldre referenser till Kaukasus, vilket svårligen kan påstås ligga i Turkiet.

Därtill fick djuren sina regionala beteckningar flera år innan republiken Turkiet ens utropats 1923.

Men sådant är överkurs för regeringen i Ankara. Man ändrade istället namnen på djuren. Vulpes vulpes kurdistanica klumpades ihop med nominatarten Vulpes vulpes. Ovis armeniana döptes om till Ovis orientalis anatolicus och Capreolus capreolus armenius slogs ihop med nominatunderarten Capreolus capreolus capreolus.

Turkiets politisering av latinska djurnamn har inte lett till någon förtjusning i forskarvärlden. I en katalog över däggdjur i Kaukasus, utgiven av Georgiens Nationalmuseum, listas de vetenskapligt vedertagna namnen på djuren. Under dessa finns fotnoter:

”Den turkiska regeringen har ändrat de latinska namnen på flera djur för att ta bort referenser till Kurdistan och Armenien. De gamla namnen hotade Turkiets enhet, slog Turkiets miljö- och skogsdepartement fast.”

Där nämns också att Andrew Polaszek, generalsekreterare för Internationella kommissionen för zoologisk nomenklatur (ICZN), klargör att det är förbjudet (verboten) att ändra arters namn av politiska skäl. Samtidigt behöver inte ändringarna bryta mot reglerna eftersom de nya namnen är vetenskapligt godtagbara alternativ.

(Bilderna ovan är hämtade från "Catalogue of the type specimens of caucasian large mammalian fauna in the collection of the National Museum of Georgia".)

Detta försök att politisera taxonomin är förstås bedrövligt. Det visar på ett konspirativt tänkande, där varje hänvisning och referens till Armenien och Kurdistan påstås vara ett angrepp på Turkiet. Detta trots att termen Kurdistan har använts med säkerhet sedan 1100-talet, alltså i ungefär 900 år.

Denna incident hjälper oss samtidigt att förstå den mentalitet som präglar president Erdogan och hans styre. Om man med sådan nitiskhet jagar hundra år gamla djurnamn är det inte så konstigt att man också stänger tidningar och fängslar oppositionella.

Men reaktionerna från EU uteblev. Istället godkände Bryssel under pompa och ståt kapitel 25 i anslutningsprocessen. Avsnittet bär titeln ”Vetenskap och forskning”.

Slutsatsen av detta är att Erdogans konspirationsteorier även syns i detaljerna. Och att Carl von Linné vänder sig i sin grav.

Fredrik Malm, Riksdagsledamot Liberalerna

”Alla nyanlända är inte akademiker”

Skriver tillsammans med min riksdagskollega Mathias Sundin (L) att vi måste reformera arbetsmarknaden för att klara integrationen.

Artikeln kan läsas här.

Göteborgs Stad: kurdiska kvinnor värre än IS

Göteborgs Stad har kastat ut en kurdisk kvinnoförening som sålde mat på Biskopsgårdens dag.

Orsak: de har haft en PKK-flagga i tältet. Och PKK betraktas som bekant som en terroristorganisation.

Man får konstatera att Göteborgs Stad kör en rätt tuff linje här. Kurdiska kvinnor som säljer Gevalia-kaffe kanske inte känns som det största säkerhetshotet för tillfället.

Så hur agerar då Göteborgs Stad - där Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet styr - när det gäller Islamiska Staten, IS, och den jihadistiska terrorismen? Enligt polisen finns det utbredda sympatier för IS i Göteborgsområdet och staden ligger i Europatopp när det gäller IS-resenärer.

Vi börjar med en annan flaggincident. Då gjorde Göteborgs Stad ingenting. Då handlade det om att sätta flaggan i dess "kontext".

Hur ser man då på den omfattande rekryteringen av 031-män till IS?

En av Göteborgs samordnare fick frågan av Göteborgs-Posten när det var full fart på rekryteringen hösten 2015:

Nu var inte linjen lika tuff... Anhängarna står för "radikala åsikter" - vilket för tankarna till radikalism typ frihetlig socialism eller anhängare till Ayn Rand. Samordnaren menar att vi måste "sätta oss ner och prata" om IS värderingar.

Göteborg har också en stadsteater. De satte nyligen upp pjäsen Jihadisten. Då lät det så här:

Nu skulle bilden av jihadisterna "nyanseras".

Konsten är fri och teatern får sätta upp vilka pjäser de vill givetvis. Men kurdiska kvinnoföreningen får däremot inte sätta upp vilka flaggor de vill - just när det gäller dem så är det tydligen inte lika viktigt att "nyansera diskussionen", "sätta sig ner och prata" och sätta flaggan i dess "kontext".

Liberalernas nya integrationsprogram

Jag har lagt fram ett förslag till integrationspolitiskt program för Liberalerna.

Programmet kan läsas här. Jag presenterade en del av punkterna och de övergripande resonemangen i en artikel i Dagens Nyheter, som går att läsa här.

Detta program kommer att diskuteras och behandlas av Liberalernas partiråd den 11 november.

Lite annan media om rapporten:
Dagens Industri, VLT, Bohuslänningen, TT/SVD, Aftonbladet