Märkligt om oberoende organisationer

Jag sprang på en artikel på Svenska Kyrkans hemsida. Den skrevs i juni i år. Företrädare för Svenska Kyrkan och några biståndsorganisationer skriver att Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra.

Artikeln finns här.

Åsikterna är kända sedan tidigare, inte mycket att orda om här.

Men jag studsade på en mening som i mitt tycke är problematisk.

Artikelförfattarna skriver: "Det arbete för fred och mänskliga rättigheter som görs av oberoende organisationer i Israel och Palestina står idag för det kanske enda hoppet om att en fredlig lösning på konflikten ska nås"

Denna mening belyser en ganska allmän uppfattning, inte minst i biståndsvärlden, nämligen att länder byggs upp av "oberoende organisationer", vilket är ungefär liktydigt med det civila samhället.

I fallet Israel och Palestina är det problematiskt att sätta hoppet till dessa oberoende organisationer av flera skäl.

Till att börja med finns det inte särskilt många oberoende organisationer i Palestina, och särskilt inte på Gazaremsan. Organisationer är politiserade och arbetar på nåder från de palestinska myndigheterna. Många är helt beroende av biståndsmedel.

Men den huvudsakliga invändningen är att enda sättet att nå en fred och bildandet av en palestinsk stat är genom politiska beslut. Och politiska beslut fattas av politiker, inte av oberoende organisationer. Vad som krävs är politiker (och diplomater) som förhandlar, enas och skriver på avtal. Och i Israel krävs politiker som fattar kloka beslut (i motsats till många beslut som nu tyvärr fattas av israeliska politiker) om att avbryta expansion i bosättningar, för att nämna exempel.

På den palestinska sidan behövs politiker som genomför demokratiska reformer, stopp för bidrag till terrorister och mycket annat.

Vad artikelförfattarna istället borde fokusera på är hur de politiska krafterna som verkar för fred kan stärkas. Dit hör den israeliska mitten och vänstern. Och dit hör demokratiska krafter på den palestinska sidan.

På samma sätt behövs rättsstaten stärkas i Palestina. Men detta sker inte av sig självt - det förutsätter politiska beslut. Att stärka rättssamhället innebär inte bara att det finns duktiga jurister, framför allt krävs att det finns lagar och regler som vilar på demokratiska grund. Och dessa lagar beslutas av politiker.

Jag skulle önska att mer fokus lades på att stärka oppositionspolitiker och bygga ett demokratiskt partiväsende, än att främst plöja in pengar i projekt som inte nämnvärt påverkar de faktiska besluten.

Oberoende organisationer och civila samhället är viktigt. Jag säger inget annat. Dessa kan bidra till opinionsbildning och mycket annat som kan förändra politiken. Men att påstå att dessa organisationer är det kanske enda hoppet om en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten är att retirera från målet att nå en fred baserad på lag och rätt.

Om Gaza i Studio Ett

Jag debatterade situationen i Gaza i Studio Ett igår med Lars Ohly (V) och folkrättsexperten Ove Bring.

Går att lyssna på här.

Artikel i Kyrkans Tidning

Jag skriver i Kyrkans Tidning om situationen i Mellanöstern och Svenska Kyrkans besatthet av att driva kampanjer mot Israel. Artikeln går att läsa här.

DN Debatt om Broderskaparna och Omar Mustafa

Jag skriver på DN Debatt idag om Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (fd Broderskaparna) och hanteringen av härvan kring invalet av Omar Mustafa i Socialdemokraternas partistyrelse.

Läs artikeln här.

Krönika om Iran

Jag skriver krönika om Iran i veckans Tidningen NU (nr 38). Text finns ej på nätet, så jag lägger upp den här nedan.

Iran: Förtryck, krigshot och sanktioner

Det finns idag en reell risk för krig i Iran. Orsaken är att landets diktatoriska regim söker framställa kärnvapen, eller kapacitet för snabb sådan framställan. Detta sker i strid med icke-spridningsavtalet som Iran undertecknat. Gång på gång hotar prästerskapet i Iran att staten Israel ska utplånas. Regimen förnekar Förintelsen och arrangerar konferenser där världens mest kända nazistiska förintelseförnekare bjuds in.

Samtidigt förföljer regimen i Iran sin egen befolkning skoningslöst. De fängslar journalister, torterar aktivister, hänger oppositionella i lyftkranar och har drivit hundratusentals iranier i exil. Betänk då vilken brutalitet ayatollorna är beredda att utöva om de också skulle förfoga över världens farligaste vapen.

För tio år sedan fanns hopp om reformer i Iran. Presidenten var uttalad reformist och EU förde en ”kritisk dialog” med Iran. Men det blev ingen öppning för demokrati. Det kärntekniska programmet i Natanz avslöjades och Mahmoud Ahmadinejad valdes till president. Reformisterna rensades ut eller sattes i husarrest. Kvar finns den hårda kärnan runt prästerskapet.

Den iranska regimen har blivit mer inåtvänd, mer exkluderande och mer paranoid. Regimen är ovillig att kompromissa om det kärntekniska programmet och ointresserad av demokratiska reformer. I stället söker ledningen konflikt med omvärlden och hotar Israel med utplåning.

Samtidigt börjar sanktionerna alltmer påverka ekonomin. Det gäller inte minst de finansiella sanktionerna mot bankväsendet. Givetvis kan Iran kringgå dessa sanktioner, men det kostar att hela tiden tvingas lista ut mer raffinerade metoder att kringgå regelverket, och vänner som är beredda att stå till hands blir färre.

Många iranier anser att regimen skapar konfrontation med västvärlden i onödan. Även om en hel del är hjärntvättade och alltid kommer att stödja regimen så är stödet för den aggressiva retoriken mot omvärlden förmodligen ganska begränsat.

Den aggressiva retoriken och det kärntekniska programmet riskerar att leda till en militär konflikt. Ett sådant krig är jag själv är starkt kritisk till. En militär aktion mot Iran skulle sannolikt inte uppnå dess syften att slå ut det kärntekniska programmet eftersom en hel del faciliteter är undangömda eller långt under jord. Tvärtom skulle en militär insats utan tvekan försvaga den iranska oppositionen och trigga igång en våg av iransk terrorism runt om i världen.

Det som återstår av handlingsvägar för omvärlden är främst att skärpa sanktionerna. Det är inte något optimalt alternativ, men det är i dagsläget det minst dåliga av de alternativ som finns. Sanktionerna kommer att slå hårdare mot den iranska befolkningen, men de är nödvändiga.

Jag har ända sedan FN införde sanktioner mot Iran 2006 argumenterat för att sanktionerna kommer att behöva bli skarpare. I takt med att den iranska regimen blivit alltmer inåtvänd och krigshotet växt så gissar jag att fler och fler kommer att ansluta sig till uppfattningen att sanktionerna är det minst dåliga alternativet.

Fredrik Malm, utrikespolitisk talesperson Folkpartiet

IAEA-rapporten och skärpta sanktioner

Jag skrev en artikel på Sveriges Televisions debattsida med anledning av den IAEA-rapport om Irans kärntekniska program som presenterades i november.

Artikeln går att läsa här.

Kort utdrag:

FN:s atomenergiorgan IAEA har presenterat en ny rapport som ytterligare förstärker farhågorna att Iran försöker att utveckla kärnvapen, det handlar till exempel om arbete med avfyringsteknik för nukleära kedjereaktioner och möjligheten att bygga in kärnvapenstridsspetsar i ballistiska missiler. Dtta är mycket oroväckande och visar också att de sanktioner som FN, EU och en rad enskilda länder har infört mot Iran inte är tillräckliga. Vi bör därför vara beredda att skärpa sanktionerna och Sverige bör också stödja en sådan linje såväl i FN som i EU-kretsen.