Synpunkter på förslag om ensamkommande

Regeringen har nu överlämnat lagrådsremiss om att en stor grupp ensamkommande mellan 18-25 år gamla ska kunna få uppehållstillstånd för studier på gymnasiet eller komvux, trots att de har fått avslag på sina asylansökningar och att det inte heller funnits andra grunder att bevilja dem uppehållstillstånd på. Det handlar om ca 9 000 personer. Lagrådet ska nu yttra sig över remissen och därefter kan det bli en proposition som riksdagen behandlar senare i vår. Lagrådsremissen finns att läsa här.

I detta inlägg ska jag försöka reda ut en del kring detta. Till att börja med vill jag klargöra att Liberalerna inte stödjer detta förslag. Vi är mycket kritiska, i likhet med en rad remissinstanser som gav synpunkter på det tidigare utkastet till lagrådsremiss som kom i januari. Det finns mycket starka sakliga invändningar mot regeringens förslag.

Förslaget har stöd av de rödgröna partierna medan Liberalerna, KD, M och SD är emot. Det förväntas gå igenom i riksdagen om det får stöd av Centerpartiet. Man kan notera att Socialdemokraterna aldrig velat lägga fram detta förslag, men har accepterat det då Miljöpartiet har ställt ultimatum.

Det finns flera delar av förslaget som är problematiska. Låt mig peka på de mest centrala:

ASYLPROCESSEN POLITISERAS

Regeringens förslag innebär att en stor grupp personer ska kunna få uppehållstillstånd i Sverige trots att de har fått avslag på sina asylansökningar. Samtliga som omfattas är myndiga och saknar skyddsskäl enligt Migrationsverket och i många fall också av förvaltningsrätt och kammarrätt. Det har inte heller funnits annan grund för att bevilja dem uppehållstillstånd.

Regeringen vill nu att riksdagen ska köra över både Migrationsverket och domstolarnas beslut och domar. Det ska dessutom ske kollektivt för så många som 9 000 personer. Den individuella prövningen sätts därmed ur spel. Sverige går tillbaka till en ordning där asylprocessen politiseras, och högljudda kampanjer kan leda till att vissa grupper får en mer fördelaktig behandling framför andra asylsökande.

I praktiken innebär regeringens förslag en amnesti för dem som sökte asyl i Sverige som ensamkommande före 24 november 2015 och som drabbats att handläggningstider längre än 15 månader, och som har fått avslag. De allra flesta är afghaner och den stora majoriteten är män. Personer som är dömda för brott eller lämnat landet omfattas inte.

Förslaget innebär tidsbegränsade uppehållstillstånd om personen studerar eller meddelar att hen har för avsikt att studera på gymnasiet, komvux eller på en yrkesutbildning. Personen behöver inte ens vara inskriven på en utbildning när ansökan görs för detta uppehållstillstånd, det räcker att hävda att man har för avsikt att studera. Gymnasieskolan används därmed som trampolin för migrationspolitiska amnestier.

Detta innebär att myndiga personer som saknar skyddsskäl och har gått under jorden drar vinstlotten och får stanna i Sverige, medan de som accepterat ett avslag och återvänt drar nitlotten. Hur är detta rättvist? Och hur bidrar det till att upprätthålla legitimitet för myndigheters och domstolars beslut?

Det spelar heller ingen roll om en person farit med osanning om sin ålder, så länge detta inte upptäcktes redan när asylansökan lämnades in. Men under hösten 2015 var belastningen så stor att kontrollen av åldern var mycket bristfällig. Endast uppenbara fall där personer var betydligt äldre än 18 år kunde leda till att de bedömdes som myndiga när de anlände.

IDENTITETSKRAVET

En annan viktig invändning mot regeringens förslag gäller identitetskrav. En person som inte åberopar skyddsskäl (t ex en arbetskraftsinvandrare) måste i Sverige kunna styrka sin identitet, vilket vanligtvis sker med ett pass. För en person som åberopar skyddsskäl (alltså en som söker asyl) gäller en lägre grad av beviskrav – då måste personen kunna göra sin identitet sannolik. Det kan man till exempel göra genom en muntlig berättelse. Detta har att göra med att personer kanske saknar identitetshandlingar, eller att tillförlitligheten i de handlingar som finns kan ifrågasättas, men där personen på andra sätt kan göra sin identitet sannolik.

Bekymret för de 9 000 personerna som omfattas av regeringens förslag är att många dem varken kunnat styrka sin identitet eller ens göra den sannolik. Det har till stor del att göra med åldern. Många av de ensamkommande har inte kunnat göra sin ålder sannolik, och därmed inte heller sin identitet. De klarar alltså inget av de beviskrav som ställs vad gäller identitet.

Regeringens slutsats av detta är att helt slopa kravet på att dessa personer ska göra sin identitet sannolik.

Regeringen föreslår att lagtexten ska lyda exakt som följer: ”Uppehållstillstånd får beviljas även om utlänningens identitet är oklar och han eller hon inte kan göra sin uppgivna identitet sannolik”. (16 f §, sida 9 i lagrådsremissen)

Tusentals personer med beslut om utvisning ska alltså kunna få uppehållstillstånd, och dessutom utan krav att ens göra sin identitet sannolik. Regeringen frångår därmed huvudregeln när det gäller uppehållstillstånd på andra grunder än skyddsbehov.

Detta menar jag är orimligt. Jag förfäktar nämligen den idag möjligen något udda uppfattningen att det ligger i den svenska statens intresse att veta vilka personer som beviljas tillstånd att vistas i landet.

TRYCKET PÅ SVENSKA SKOLAN

En annan fråga är vilka konsekvenser förslaget får för skolan. Redan idag har vi stora utmaningar att klara kunskapsmål och likvärdighet. Från Liberalernas sida är vi kritiska till att den svenska gymnasieskolan blir ett verktyg för migrationspolitiken. Det är inte rimligt att studier på till exempel språkintroduktion på gymnasiet är att betrakta som skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Det är behovet av skydd som ska avgöra.

Antalet 9 000 personer motsvarar ungefär 300 skolklasser, eller ungefär 8-9 stora gymnasieskolor i Sverige, i storleksordningen Norra Real i Stockholm eller Schillerska i Göteborg. Hur många som kommer att ansöka om uppehållstillståndet vet vi förstås inte, men det får förmodas att många vill stanna i Sverige.

Frågan är hur förslaget kommer att påverka lärare och skolledare. Lärare och rektor som måste slå fast om eleven har skött sina studier. Om skolan anser att eleven inte har skött sina studier kommer inte uppehållstillståndet kunna förlängas och personen måste lämna Sverige. Här finns en uppenbar risk att lärare och rektorer ska fatta beslut som blir avgörande för om en person får stanna i landet, och kan utsättas för tryck utifrån att godkänna eleven för att undvika utvisning. Det är inte rimligt att lägga ett sådant ansvar på skolpersonal. Det är Migrationsverket som ska fatta beslut om personer får stanna eller inte i Sverige.

Samtidigt är kraven på att klara studierna väldigt lågt satta. Eleven har inga krav att få godkända betyg. Det enda krav som ställs är att eleven ska ”redovisa studieaktivitet”. Men oavsett hur låga krav regeringen ställer så kommer man inte undan att eleverna går i en klass, har lärare, ska närvara på lektioner och sköta sig. Därmed blir lärare och rektor i slutändan, hur man än vrider och vänder på det, en del av beslutet om personerna får förnyade uppehållstillstånd eller måste utvisas.

Det finns ytterligare ett problem. Eftersom många inte kunnat göra sin ålder sannolik har Migrationsverket skrivit åldern så att 18-årsdagen infaller samma dag som (avslags)beslutet fattas. Personer kan alltså vara betydligt äldre än den ålder som är registrerad. Migrationsverket konstaterade också i sitt tidigare remissvar att ”Förslaget innebär därför att personer som kan vara flera år äldre än vad som framgår av födelseuppgifterna i beslutet om uppehållstillstånd kommer att beviljas uppehållstånd och därmed studera på gymnasiet”.

Det innebär att personer som kan vara flera år äldre än 20 sätts i skolklasser på gymnasiet med 16-åringar.

EFTER STUDIERNA

Slutmålet för denna de facto-amnesti är att de ensamkommande ska kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det ska ske ge genom att den som avslutat sin utbildning får sex månader på sig att hitta ett jobb med lön i nivå med kollektivavtal. Misslyckas personen med detta så måste han eller hon lämna Sverige. Risken är att många inte klarat att få gymnasieexamen. Det lär inte underlätta möjligheterna att få jobb.

De flesta ensamkommande läser eller har läst språkintroduktion. Det är formellt ett gymnasieprogram, men i praktiken handlar det om att lära sig grundläggande svenska för att därefter kunna läsa ett nationellt program.

Skolverket har siffror på hur många som läst språkintroduktion som sedan får en gymnasieexamen. År 2011 påbörjade 3 679 personer språkintroduktion i svensk gymnasieskola. Av dem hade 0,4 procent tagit gymnasieexamen efter 3 år. Det är förstås orimligt att förvänta sig att nyanlända så snabbt ska klara gymnasiet. Efter 5 år hade 14,7 procent fått examen. Med andra ord hade 85 personer av 100 ingen examen efter 5 år.

År 2011 var fyra år före flyktingkrisen. Med tanke på det kraftigt ökade antalet som nu skrivits in, den höga belastningen i skolorna och en stor social problematik så lär inte resultatet vara särskilt mycket bättre nu.

Vi talar alltså om en stor grupp personer där de allra flesta sannolikt inte kommer att nå gymnasieexamen. Efter avslutade studier ska de hitta jobb på sex månader, annars måste de lämna Sverige. Här finns en uppenbar risk att personer i desperat jakt på jobb blir utnyttjade, skuldsatta, får skenanställningar och liknande.

VAD KOSTAR REGERINGENS FÖRSLAG?

Regeringen skriver i lagrådsremissen att man bedömer att kostnaderna kommer att öka för Migrationsverket, för domstolarna, för den statliga ersättningen till kommuner och landsting och för studiestöd. Regeringen uppskattar kostnaderna på statsbudgeten för de kommande tre åren till totalt 2,9 miljarder kronor.

Därtill kommer kostnader för kommuner som inte täcks av staten. Komvux omfattas inte av skatteutjämningssystemet vilket kan öka kostnader i kommuner som redan har många nyanlända och en svagare skattebas. SKL och flera kommuner vill i sina remissvar ha ersättning för utbildningsplatser och ekonomiskt bistånd. Skolinspektionen och lärarfack menar att det lär påverka skolornas administration och ställa mer krav på stöd och handledning. Jag förmodar att ett antal tusen fler elever i skolan också innebär kostnader för fler lärare. Domstolsverket kräver ökade anslag för att domstolarna ”även fortsättningsvis ska kunna avgöra mål på ett effektivt och rättssäkert sätt”.

De ensamkommande förväntas själva ordna sitt boende och finansiera sitt uppehälle med studielån hos CSN.

SAMMANFATTNING

Alla som söker asyl får inte stanna. En del får avslag. Detta kan vara mycket smärtsamt och svårt att hantera, inte bara för den enskilde utan också för personer som hjälper, stödjer och på olika sätt involveras under väntan på beslut. Men det är en målkonflikt som vi politiker, särskilt i riksdagen måste hantera. Den grupp som regeringens förslag adresserar har alla fått avslag på skyddsgrunden. De har inte heller kunnat beviljas uppehållstillstånd på någon annan grund.

Regeringen har egentligen bara ett enda argument för sitt förslag, nämligen de långa handläggningstiderna. Hela lagförslaget motiveras till syvende och sist med det faktum att denna grupp har väntat längre än 15 månader på sina asylbeslut.

Handläggningstiderna är och har varit alldeles för långa. Det är en följd av flyktingkrisen, och det gäller betydligt fler än just denna grupp. Migrationsverket klargjorde också tidigt att så skulle bli fallet. Ingen kan förvänta sig att det inte skulle bli längre handläggningstider när så många sökte asyl i Sverige 2015. Därtill har just denna grupps ärendehantering tagit lång tid eftersom många inte har kunnat göra sin ålder och identitet sannolik, och många överklaganden förlänger processen ytterligare. Regeringens komplicerade och otydliga migrationslagstiftning har också bidragit till de långa handläggningstiderna. Men ingen person under 18 år har varit utan skydd under väntetiden. Personer har haft boende, kunnat gå i skolan och har haft ett omfattande stöd.

I slutändan prövas asylansökan varken mot handläggningstider eller vilken ålder man uppgivit, utan mot behovet av skydd nu och framåt. Detta handlar inte heller om barn. Samtliga personer som omfattas av förslaget är myndiga. Asylbehov ska inte heller avgöras med utgångspunkt i den ålder personen hade (eller uppgav) för tre år sedan.

Att regeringen inte orkar stå upp en ordnad och rättssäker process är väldigt bekymmersamt. Jag hoppas att ansvarstagande partier noga beaktar de mycket starka sakliga invändningar som finns mot regeringens förslag och inte ger det sitt stöd i riksdagen.

Problemet är brist på frihet, inte brist på bygglov

Nyligen presenterade den rödgröna regeringen rapporter över situationen för mänskliga rättigheter i en rad länder.

I rapporten om Iran beskrivs förtrycket i landet på ett övergripande sätt. Men när det kommer till landets minoriteter breder tystnaden ut sig. Situationen för balucher och azerier nämns knappt alls.

Och regeringen beskriver situationen för kurderna endast med några meningar. Låt oss titta på dessa meningar.

För många kurder i Iran, särskilt de som är politiska oppositionella, väntar fruktansvärd tortyr, mångåriga fängelsestraff eller döden om de blir gripna.

Men den rödgröna regeringen väljer en annan infallsvinkel. Man konstaterar att de flesta kurder är sunnimuslimer och lägger därefter till ”Nya sunnitiska moskéer ges inte bygglov i Teheran”.

Detta är att förminska problemen. Det handlar om politiskt och kulturellt förtryck. Inte brist på bygglov.

Regeringen sammanfattar därefter situationen så här: ”Många kurder anser sig diskriminerade på arbetsmarknaden och de kämpar för en större roll för det kurdiska språket i Iran. Flera kurder har avrättats för brott mot rikets säkerhet. Ett antal kurdiska organisationer är förbjudna.”

Detta är också ett exempel på att förminska ett problem. Den diskriminering som är genomgående i det iranska samhället, inte bara mot kurder, beskrivs som i huvudsak ett arbetsgivarproblem på arbetsmarknaden.

Därtill skriver regeringen att kurder har avrättats för ”brott mot rikets säkerhet”. Men detta är ju den brottsrubricering som den iranska regimen använder. Officiellt heter det Moharebeh, vilket betyder Guds fiende. (Se t ex). Det kan betyda praktiskt taget vad som helst som är emot regimen eller Gud. En person kan bli gripen för att ha skickat ett email till Amnesty International. Vägrar personen sedan att samarbeta med säkerhetstjänsten så väntar i stället avrättning för något påstått brott, t ex narkotikalangning, brott mot rikets säkerhet eller något dylikt.

Avrättning i Iran

Den som läser rapporten ser att regeringen beskriver Moharebeh på ett annat ställe, men just när det gäller kurderna kallar man det brott mot rikets säkerhet.

Avslutningsvis konstaterar regeringen att ”ett antal” kurdiska organisationer är förbjudna.

Detta är en synnerligen mjuk skrivning. Sanningen är att alla politiska organisationer är förbjudna om de argumenterar för något annat system än den teokrati Iran är sedan 1979. De dominerande kurdiska politiska partierna är inte heller bara förbjudna. De är landsförvisade. Deras ledare har avrättats av iranska dödspatruller i Wien och Berlin.

Detta som kommenteras ovan är det enda den svenska regeringen nämner om kurdernas situation i Iran.

Regeringen nämner inte den omfattande militariseringen och inte heller hur den iranska regimen använder narkotika för att passivisera befolkningen och skapa sociala problem. 

Man berör inte heller upploppen i Mahabad efter att en kvinna som arbetade på ett hotell begick självmord genom att hoppa från ett fönster efter att ha utsatts för övergrepp av iranska militärer. Detta skedde mitt under bevakningsperioden för regeringens rapport.

Inte heller nämner rapporten det faktum att tiotals kurder (så kallade kolbars) dödas godtyckligt varje år för att de fraktar varor över gränsen från Irak.

Inte heller nämns upptrappade strider mellan gerillagrupper och militär, med följden att hundratals kurder har arresterats på mycket vaga grunder.

Det bör betonas att inget av de större kurdiska partierna kräver självständighet från Iran. Det man eftersträvar är federalism med kurdiskt självstyre. Det är ett rimligt krav som den svenska regeringen borde ställa sig bakom.

Regeringen saknar lösningar för att nyanlända ska få jobb

Jag har lämnat in en interpellation i riksdagen till etableringsminister Ylva Johansson (S) om hur fler nyanlända med låg utbildning ska kunna komma in på arbetsmarknaden.

Läs interpellationen här. Om några veckor blir det debatt mellan mig och Ylva Johansson om interpellationen.

Jobben är den viktigaste framtidsfrågan för Sverige och den viktigaste frågan för oss i Liberalerna.

Andelen lågutbildade ökar bland de arbetslösa. Detta beror på fler nyanlända som saknar utbildning. De försöker men har det svårt att ta sig in på svensk arbetsmarknad. Det finns jobb men det krävs minst gymnasieutbildning för att få dem.

Sverige har också lägst andel enkla jobb i EU. Med fler enkla jobb skulle fler med låg eller ingen utbildning kunna få ett riktigt jobb. Sverige har också bland de allra högsta ingångslönerna i EU vilket försvårar för många utrikes födda att kunna få ett första jobb i Sverige.

Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg intervjuades häromdagen i Dagens Industri, och konstaterade att "Efterfrågan på arbetskraft som saknar gymnasieutbildning är väldigt låg. Och arbetsmarknadspolitiska åtgärder är inte effektiva för dem som saknar gymnasieutbildning". Generaldirektören talar klarspråk samtidigt som regeringen stoppar huvudet i sanden.

Riksdagen kör över regeringen om kvotflyktingar

Riksdagen stoppade idag regeringens förslag att använda platser i kvotflyktingsystemet för anhöriginvandring.

Det är bra att regeringens förslag stoppas. För oss i Liberalerna är detta en viktig fråga, kvotflyktingsystemet handlar om att hjälpa de mest utsatta, oavsett om de har en brorsa i Tranås eller ej.

Jag kommenterar idag för SR Ekot.

Kommuntvång fel väg att gå

Regeringen aviserade igår att man går vidare med förslag att införa kommuntvång för mottagande av nyanlända. Orsaken är att alltför många som har fått uppehållstillstånd är kvar i Migrationsverkets mottagningssystem utan att få kommunplacering. Många kommuner tar stort ansvar, men en hel del kan också göra betydligt mer.

Att tvinga kommuner ta emot nyanlända är dock en mindre klok väg att gå. Risken är att det urholkar förtroendet för flyktingmottagandet, att det uppfattas som att den dikteras från Stockholm. Dessutom vill regeringen inte införa några sanktionsmöjligheter mot kommuner som vägrar ta emot nyanlända. Således blir det varken hackat eller malet, men intrycket att regeringen kör över lokalsamhället kommer att kvarstå. Jag kommenterar förslaget för Ekot.

Frågan om kommunalt tvång har också avfärdats av de två nationella samordnarna för flyktingmottagandet Lars Stjernkvist (S) och Gunnar Hedberg (M). Regeringens förslag saknar dessutom stöd i riksdagen.

En bättre väg att gå är att införa krav på kommunal beredskap, vilket innebär att en kommun måste ha beredskap att ta emot så många nyanlända som man kommit överens om med länsstyrelsen (kommuntalen). Just detta föreslår vi i Folkpartiet integrationspolitiska arbetsgrupp som jag leder. Läs vårt förslag här, se punkt 4.

Svensk finanspolitik 2015

Finanspolitiska Rådet presenterade i dagarna rapporten Svensk finanspolitik 2015. Det är en ordentlig sågning av regeringen. Det finns en hel del att fundera över för Löfven och Andersson. Även Alliansregeringen får kritik, dock mildare.

Det räcker att läsa några punkter i sammanfattningen för att förstå vartåt det barkar.

Punkt 6: "/.../ Rådet bedömer att regeringens åtagande att alla reformer ska vara finansierade enligt principen krona-för-krona inte är tillräckligt för att tillgodose [det finanspolitiska] ramverkets krav".

Punkt 8: "Rådet anser att den svaga förbättringen av det planerade finansiella sparandet 2016–2018 tillsammans med frånvaron av ett åtagande om att finansiera oförutsedda utgiftsökningar är ett brott mot det finanspolitiska ramverket".

Punkt 14: "Enligt rådets mening kommer det att bli mycket svårt att nå regeringens mål om lägst arbetslöshet inom EU till 2020. /.../ Åtgärder som skulle kunna leda till att målet nås hamnar sannolikt i allvarlig konflikt med regeringens fördelningspolitiska ambitioner".

Den sista citerade synpunkten från Finanspolitiska rådet är intressant. Enligt EU-kommissionen krävs 2,5 procentenheter lägre strukturell arbetslöshet i Sverige för att vara lägst i EU, vilket motsvarar 130 000 jobb. När regeringen väljer att höja skatter och bidrag riskerar snarare fler bli arbetslösa än att nya jobb skapas.

Regeringen struntar i vetenskapen om GMO

Den rödgröna regeringen struntar i de vetenskapliga rekommendationerna från EU:s expertorgan EFSA i frågan om tre nya genetiskt modifierade produkter. Detta rapporterar SR Ekot om idag.

Detta är ett mycket oroväckande beslut. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har tidigare följt de vetenskapliga rekommendationerna från EU:s oberoende expertorgan EFSA. Den rödgröna regeringen slopar nu detta, till förmån för Miljöpartiets dogmatiska motstånd mot utveckling av nya grödor och material.

Livsmedelsutvecklingen är nödvändig för att världens befolkning ska kunna få mat på bordet i framtiden i takt med att vi blir fler och fler människor.

De vetenskapliga rekommendationerna är viktiga för hälsa, utveckling och livsmedelssäkerhet. Att nonchalera dessa rön riskerar skapa en ny ordning där det i förlängningen ges marknadstillträde till produkter som vetenskapen skulle avråda från att tillåta.
Pressmeddelande från Folkpartiet.

Terrassodling i Bali, Indonesien.