EU-kommissionens politiska prioriteringar för 2014

Idag justerade Utrikesutskottet betänkandet EU-kommissionens arbetsprogram för 2014. Kommissionen antog programmet i oktober 2013 så några möjligheter att ändra finns inte, men det är trots det bra att frågorna diskuteras i de nationella parlamenten och det ger också oppositionen möjligheter att framföra EU-politiska synpunkter. 

Arbetsprogrammet för 2014 är speciellt eftersom det är val till Europaparlamentet under året och eftersom den nuvarande kommissionens mandat går ut i november 2014.

Kommissionen fokuserar på fyra övergripande områden: Den ekonomiska och monetära unionen, smart och hållbar tillväxt för alla, rättsliga frågor och säkerhet och yttre åtgärder. Kommissionens prioriteringar ligger i huvudsak i linje med svenska prioriteringar och det är positivt att tillväxt-och konkurrensfrågorna lyfts fram.

Det är viktigt att värna EU:s grundläggande värderingar. Kommissionen kommer att lägga fram ett ramverk för att EU ska kunna reagera när medlemsstater bryter mot rättsstatens principer. Det är mycket bra och viktigt.

Debatten äger rum 5 februari kl 9.00 i Riksdagen. Det lär bli en mer allmänt hållen EU-debatt, en försmak av valrörelsen inför Europavalet 25 maj.

Sydsudan

Sydsudan är världens senaste självständiga stat, om jag inte minns fel. Bara två år efter självständigheten står landet på randen till inbördeskrig. Gamla konliktlinjer mellan olika folkgrupper i landet riskerar dra ned Sydsudan i en ny våldsspiral.

Jag skriver om detta på SVT Debatt idag. Artikeln går att läsa här.

Det är ännu värre

Från Rojava till Bashur. Kurder från Syrien flyr till Duhok i irakiska Kurdistan.

I mitt förra inlägg gíck jag igenom det svaga engagemanget i EU för att ställa upp för flyktingarna från Syrien. Efter att gått igenom flyktingstatistiken mer noggrant tvingas jag konstatera att situtationen är ännu värre än vad jag beskrev i förra inlägget.

Av EU:s 28 medlemsstater är det bara 13 som är programländer, alltså som har avtal med FN:s flyktingkommissariat UNHCR om att på årsbasis ta emot kvotflyktingar. Över hälften av EU-länderna vägrar alltså att förbinda sig att ta emot en endaste kvotflykting.

Samtidigt uppskattar UNHCR behovet av vidarebosättningsplatser för de mest utsatta av de miljoner flyktingar som finns i olika läger runt om i världen till nästan 700 000 platser.

De 13 EU-länderna som har avtal med UNHCR har för i år förbundit sig att ta emot 5120 kvotflyktingar (se mitt förra inlägg).

När man benar i dessa siffror ser man hur många som kommer från Syrien till EU:

Spanien tar emot 30 syrier
Nederländerna 250
Sverige 400
Luxemburg 60 (Lux är inte programland)
Irland 90 (Irland har förbundit sig till 80 platser, förmodligen tar de emot 10 till)
Ungern 10 (Ungern är inte programland)
Finland 500

Notera att dessa flyktingar med stor sannolikhet dessutom tas från potten om 5120 platser. Det är alltså inte särskilt många nya platser som tillkommer, även de 400 syrier vi i Sverige tar emot tas av vår redan fastslagna kvot på 1900 personer. Istället öronmärker man vidarebosättningsplatser för syrier i redan föreslagna kvoter, vilket kan innebära färre afghaner, kongoleser etc.

Utöver dessa 1340 platser tar Tyskland, Frankrike och Österrike emot 6000 syrier som får tillfälliga uppehållstillstånd (i Tyskland handlar det om 2 år, i de andra länderna vet jag inte) så kallade "humanitarian admissions".

Slutsatsen är alltså att EU-länderna tar emot endast 1340 kvotflyktingar från Syrien i år, och därutöver 6000 personer som får tillfälliga uppehållstillstånd.

Rätt ska vara rätt. Men politiken är ack så fel så fel.

Europas svek mot flyktingarna från Syrien

 

 

Titta på denna pojke. Hans ögon och rädsla. Jag hittade bilden här. Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna förstå hur han känner. Under mitt liv kommer jag aldrig känna en sådan förtvivlan som denna pojke måste känna.

 

Idag höll jag ett av många föredrag om inbördeskrigets Syrien, hos Utrikespolitiska Föreningen i Växjö, vid Linnéuniversitet. Jag gick igenom statistiken över flyktingar från kriget. Om pojken på bilden har flytt vet jag inte, men över en miljon syriska barn under 18 år har flytt, och de utgör drygt hälften av de flyktingar som registrerats i FN-organet UNHCR:s läger i grannländerna och Egypten.

 

Vi måste förstå ett viktigt faktum: Detta är inte ett temporärt blodbad, det är en permanent tragedi. Det är en utmaning som kommer att kräva mycket stora insatser från omvärldens sida inte bara under de kommande åren, utan de kommande årtiondena.

 

Den som flyr från Syrien hamnar med största sannolikhet i något av grannländerna. Där registreras flyktingen i något av UNHCR:s läger. Så här ser situationen ut idag (2/12 2013), enligt siffror från UNHCR:

 

Libanon: 762 242 registrerade syriska flyktingar hos UNHCR (173 910 hushåll),

71 443 väntar på registrering
Regeringen i Beirut uppskattar att 1 miljon finns i landet

Turkiet: 536 371 registrerade hos UNHCR, Ankara uppskattar 700,000 syrier i Turkiet

Jordanien: 663 008 registrerade hos UNHCR

Irak: 208 054 registrerade (73 577 hushåll), Nästan samtliga är i Kurdistan

Egypten: 128 158 registrerade hos UNHCR, Regeringen uppskattar 300 000 i landet.

Totalt: 2 286 415 registrerade flyktingar hos UNHCR, 71 443 ännu inte registrerade.

Låt oss nu titta på tidsaxeln, hur flyktingströmmarna till grannländerna har ökat:

 

Situationen i Syrien är bokstavligen ett helvete. De interna flyktingarna i landet är uppskattningsvis dubbelt så många som dem som har flytt till grannländerna. Risken för att kriget ska sprida sig är överhängande, framför allt för Libanon. Med fem miljoner invånare, en skör maktbalans och interna motsättningar, skapar trycket från Syrien en situation som är ohållbar. Kommer kriget med full kraft till Damaskus kommer flyktingarna till Libanon att bli betydligt fler, och om regimen skulle falla i Syrien lär det bli rena syndafloden.

 

Det är absolut nödvändigt att europeiska ledare och resten av omvärlden samlar sig för ett omfattande och betydligt mer aktivt stöd till Libanon.

 

Låt oss nu titta på hur mycket (eller snarare lite) länderna i Europeiska Unionen ställer upp och tar emot flyktingar från UNHCR:s läger, så kallade kvotflyktingar.

 

Siffrorna för i år ser ut så här, enligt siffror från UNHCR som jag fick från Justitiedepartementets migrationsavdelning:

 

EU Resettlement Quotas For UNHCR Referrals 2013:

 

Belgium 100

Czech Republic 40

Denmark 500

Finland 750

France 100

Germany 300

Ireland 80

The Netherlands 500

Portugal 30

Romania 40

Spain 30

Sweden 1900

United Kingdom 750

 

Total: 5120

 

Europeiska Unionens 28 medlemsstater har hittills i år förbundit sig att ta emot 5120 kvotflyktingar. Detta handlar om flyktingar från hela världen, inte bara från Syrien. Samtidigt trängs nästan 2,3 miljoner människor, varav fler än hälften är under 18 år, i flyktinglägren för syrier. Av dessa 5120 kommer 1370 personer från Syrien, samt 100 platser till (Ungern 10, Irland 10 och Luxemburg 60) och därutöver 6000 tillfälliga uppehållstillstånd, så kallade "humanitarian admissions".

 

Vi talar alltså om endast 1450 kvotflyktingar, vid sidan av de som får tillfälligt uppehälle.

 

Är det detta vi kallar för ansvar i Europa? Är det detta vi kallar att bidra till stabiliteten i Mellanöstern? Mellanöstern är, som det heter på byråkratspråk, vårt "södra grannskap". Det är inga optimala grannar vi har, det ska sägas, men är det rimligt att så fullständigt ogenerat vända ryggen till miljoner civila i och från Syrien?

 

Det är sant att flyktingar från Syrien åker direkt till Europa, men det är bara en liten del i marginalen jämfört med dem som trängs precis utanför landets gränser. Att hjälpa till på plats är avgörande, framför allt att avlasta Libanon. Men att avlasta grannländerna måste också innebära att fler flyktingar tas emot i Europa på kvot. Dukar Libanon under till följd av kriget i Syrien ligger sjövägen öppen till Cypern och resten av länderna i Sydeuropa. Det ligger också i vårt eget intresse att denna humanitära härdsmälta kan hanteras på ett sätt där vi löser en katastrof istället för att bidra till en apokalyps.

 

Vad betyder då detta för Sverige? Ärligt talat inte på något sätt mer än vad vårt land klarar av. Vi tar idag emot flest syriska flyktingar i Europa, men det är ändå betydligt färre än de som kom under krigen på Balkan och Irakkriget. Situationen i Sverige är betydigt bättre idag än vad den var 1992 när Bosnien-Hercegovina stod i lågot. Då var det politiskt kaos, djup lågkonjunktur med massarbetslöshet, riksbanken tvingades höja styrräntan till ofattbara 500 procent i september 1992, Ny Demokrati havererade i riksdagen och Lasermannen satte skräck i invandrare. Åren 1991-1992 begicks 112 attentat mot flyktingförläggningar i Sverige. Vi tog emot över 80 000 människor från Bosnien-Hercegovina under de, för vårt land, mycket tuffa förhållandena.

 

Idag är vi inte i närheten av något sådant i Sverige. Ekonomin är i ordning trots skuldkrisen i Europa, arbetslösheten är hög men går inte att jämföra med läget i början av 90-talet. Kommunsektorn går totalt sett plus, de flesta kommuner har avtal med Migrationsverket och vi har, trots en del brister, ett fungerande mottagande. Dessutom är flyktingarna från Syrien, hittills ca 15 000 personer, betydligt färre än de stora vågorna av flyktingar från tidigare krig.

 

Vårt land klarar av att ta emot dem som flyr hit från Syrien. Våra politiker har ett ansvar att kräva av andra europeiska länder att ställa upp i en betydligt större utsträckning än hittills för att avlasta Syriens grannar och upprätthålla en anständighet gentemot de FN-organ vi gemensamt har ett ansvar för.

 

I slutändan handlar det om pojken på bilden här uppe. Han är ingen massinvandrare. Om han knackar på vår dörr ska vi släppa in honom.

Bosnien-Hercegovina och framtiden

I lördags arrangerade Folkpartiet liberalerna, tillsammans med liberala biståndsstiftelsen Silc och europeiska Alde-partiet ett seminarium i Sveriges riksdag om Bosnien-Hercegovina. Det var mycket intressant, och extra roligt att över 160 personer letat sig dit.

Jag höll ett välkomstanförande på seminariet, vilket går att läsa här nedan:

-----------------

Fredrik Malm
Anförande Bosnienseminarium 23 november 2013

Det talade ordet gäller.


Hjärtligt välkomna hit,

Det är väldigt roligt att så många har kommit hit och jag hoppas att alla har fått lunchmackor och hittat en plats här inne i salen. Vi befinner oss nu i Riksdagens Förstakammarsal. Fram till 1970 hade vi ju ett tvåkammarsystem i Sverige, och ledamöterna i första kammaren träffades alltså i denna sal. Nuförtiden används det här rummet för seminarier och det är i trappan som ni gick upp här utanför som Kungafamiljen, talmannen och riksdagsledamöterna vandrar in när riksdagens arbetsår Riksmötet inleds i september varje år.

Mitt namn är Fredrik Malm. Jag är riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna och sitter i utrikesutskottet.

Vi är väldigt glada att kunna arrangera detta seminarium, med rubriken ”Bosnien-Hercegovina och framtiden”. Vi vill signalera vårt stöd för en fortsatt EU-integration för Bosnien-Hercegovina, vi vill tydliggöra hur viktigt det är att Bosnien-Hercegovina bygger gemensamma statsstrukturer för att landet ska kunna fungera och inte delas upp ytterligare, och vi vill markera vikten av att stärka liberala principer om individens rättigheter i Bosnien-Hercegovina.

Vi har flera talare på seminariet idag, och jag vill presentera dem en i taget.

Ola Svenningsson är chef för enheten för utvidgning på Utrikesdepartementet och kommer att berätta mer konkret var Bosnien-Hercegovina befinner sig i EU-processen, vad som krävs för att få klartecken att börja förhandla mer mera.

Jasenko Selimovic är statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag, och kandiderar för Folkpartiet liberalerna i valet till Europaparlamentet nästa år. Jasenko kommer att tala om vikten av ett stärkt europasamarbete med Bosnien.

Sumeja Tulic är en av våra gäster från Bosnien, hon är expert på frågor som rör mänskliga rättigheter och arbetar på den svenska organisationen Civil Rights Defenders fältkontor i Sarajevo. Sumeja kommer att tala om situationen för mänskliga rättigheter i Bosnien, och du är hjärtligt välkommen hit.

Jovan Divjak är vår andra gäst från Sarajevo. Jovan Divjak leder organisationen ”Utbildning bygger Bosnien och Hercegovina”. Herr Divjak var en av de ledande i försvaret av Sarajevo under belägringen 1992-1995 och är djupt respekterad i Bosnien. Vi är väldigt glada att Jovan Divjak har kommit till Sverige för att medverka i detta seminarium och vi vill önska dig hjärtligt välkommen till Sverige och till Sveriges riksdag.

Vi vill också välkomna Bosnien-Hercegovinas ambassadör för Sverige och Estland, H.E. Jadranka Kalmeta till seminariet, och vi vill också välkomna Sveriges tidigare ambassadör i Sarajevo, Lars-Erik Wingren, samt partiordföranden och generalsekreteraren Dennis Gratz och Albin Zuhric från det liberala partiet Nasa Stranka i Bosnien-Hercegovina.

Vänner,

Europa brottas idag med svåra ekonomiska problem. Men vi måste inte bara lösa den ekonomiska krisen, utan också tänka framåt och fortsätta utvidgningsprocessen. Detta är särskilt angeläget när vi den senaste månaden har sett hur både Armenien och Ukraina har avbrutit förhandlingar om associationsavtal med EU för att i stället ingå närmare allians med Ryssland.

Bosnien-Hercegovina är idag en bra bit från ett EU-medlemskap. Men om landet kan lösa problematiken kring det så kallade Sejdic-Fincimålet så finns möjlighet att lämna in en ansökan före valet nästa år.

I slutet av 1800-talet fanns det, grovt sett, endast tre stater i Östeuropa – det var Ryssland, dubbelmonarkin Österrike-Ungern och det Osmanska riket. Idag består Östeuropa av drygt 20 stater, varav 7 stycken tidigare var sammanfogade i Jugoslavien.

Alla länderna i Östeuropa har sina historiska trauman från världskrigen och från kommunismen. Men inget land fick sin självständighet efter ett sådant blodbad som Bosnien-Hercegovina. Kriget i Bosnien; med den etniska rensningen, belägringen av Sarajevo, koncentrationslägren och sommaren 1995 också folkmord som tydligaste symboler, är det mörkaste kapitlet i vår nutida historia i Europa.

Kriget var resultatet av ultranationalism, dess yttersta skuld bär de politiska ledare som drev fram kriget. Men omvärlden bär också ett ansvar. Man lyckades inte överbrygga politiska motsättningar mellan olika regeringar, men framför allt upprätthöll omvärlden ett vapenembargo och agerade inte i tid för att få ett slut på kriget. Världssamfundets misslyckande i Bosnien var i det närmaste kapitalt när säkerhetszonerna föll en efter en.



Jasenko Selimovic (FP) talar om Bosnien och EU

År 1992 tog Sverige emot över 60 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina. Totalt tog vi emot drygt 80 000 bosnier under kriget. Det var ingen lätt uppgift. Vi befann oss i en djup lågkonjunktur med massarbetslöshet, i september 1992 höjde Riksbanken styrräntan till ofattbara 500 procent. Samtidigt hade främlingsfientliga Ny Demokrati kommit in i Riksdagen och Lasermannen satte skräck i invandrare i Stockholm. Under 1991 och 1992 begicks 117 attentat mot flyktingförläggningar i Sverige, och 151 attentat mot invandrare utanför förläggningarna.

Jag är väldigt stolt över att Sverige tog emot så pass många flyktingar från Bosnien som vi gjorde. Vårt land ställde upp nästan mest i Europa, trots att vår regering kände sig tvungen att införa visumtvång sommaren 1993, och trots att vårt lilla land hade en ekonomi i fritt fall just dessa år i början av 1900-talet.

Det fanns många i Sverige och Europa som ställde upp för civilbefolkningen på Balkan. Det samlades in mediciner och kläder, och det hölls fackeltåg och manifestationer för att mana till stöd för de nödställda. Men det fanns inte någon som samsyn om det som var allra viktigast – att få slut på kriget. Kriget i Bosnien, och den efterföljande etniska rensningen i Kosovo, tvingade fram en förändring av folkrätten, det som vi idag kallar för ”Skyldigheten att skydda” – på engelska ”Responsibility to Protect”. Men om denna doktrin i den internationella rätten hade funnits på plats när kriget bröt ut, då hade omvärlden tvingats att agera tidigare.

Det yttersta ansvaret för vad som händer i ett land bär politikerna som styr landet och det etablissemang som dominerar debatten och till stor del formar attityder och förhållningssätt hos många invånare.

Men omvärldens svek mot befolkningen i Bosnien-Hercegovina förpliktigar oss att öka våra ansträngningar för att bidra till en positiv utveckling i framtiden. Det finns idag stora utmaningar för Bosnien, och svåra politiska knutar som måste knytas upp. Detta förutsätter att det finns ett fortsatt engagemang från Europeiska Unionens sida.

Det är viktigt att EU inte bara signalerar att man är engagerad för Bosniens framtid. Man måste också vara tydlig med vad man vill. I dagsläget upplever vi att EU gärna påpekar hur viktigt det är att Bosnien-Hercegovina tar steg framåt, men det händer alldeles för lite konkret. Vår uppfattning är att Europeiska Unionen på allvar måste engagera sig för Bosniens sak och formulera tydligare mål och ställa tydligare krav på ledarna i landet för att fortsatt vara en relevant aktör.

Låt mig peka på några punkter som vi anser är viktiga liberala ståndpunkter:

• Vi vill fortsätta att stödja ansatser till nya partibildningar, som dyker upp då och då, och som inte är förankrade i någon särskild folkgrupps intressen, alltså partier som grundar sig på en liberal ideologi snarare än enbart riktar sig till en viss grupp. Vi vet med säkerhet att detta är mycket svårt i ett land där såren efter krig och skövling fortfarande sitter så djupt – men vi är övertygade om vikten av att det finns liberala, icke-nationalistiska, alternativ för väljarna.

 

• Vi menar att det är viktigt att beslutsfattare i Bryssel och på andra håll inte ger vika för Republika Srpskas särintressen. Detta är dock en uppenbar risk, inte minst av ren utmattning över Republika Srpska ständiga obstruktion.

• Vi menar att det centrala kravet på bosniska politiker måste vara att bygga effektiva gemensamma bosniska statsstrukturer inför ett framtida EU-inträde.

• När vi talar om försoning som titel på detta seminarium då talar om rättvisa och upprättelse.

• Det är också viktigt att betona att Daytonavtalet endast var tänkt som ett kortvarigt provisorium. Bosnien-Hercegovina behöver en modern konstitution som garanterar individuella fri- och rättigheter. Invånarna i Bosnien har olika religioner och traditioner, men å andra sidan har man samma historia och språk och en gemensam samlevnad under århundraden, förutom en kortare period för drygt hundra år sedan till följd av olycklig konsekvens efter ottomansk och österrikisk-ungersk dominans.

 

• Vi vill också verka för ett samhälle där religion och politik hålls isär. Vi ser runt om i världen hur antisemitismen fortfarande är stark, hur islamofobin växer och hur kristna förföljs och attackeras. Vare sig det handlar om stormuftin, patriarken eller kardinalen i Bosnien så anser vi att religiösa ledare inte ska ta på sig rollen att vara politiska ledare.

I vårt parti Folkpartiet liberalerna har vi på olika sätt engagerat oss för Bosnien-Hercegovina. Vårt parti var mycket tydligt att försvara Bosniens självständighet, när detta erkännande ifrågasattes och påstods vara förhastat. Under kriget ansvarade vi för invandringsfrågorna i regeringen, och agerade då för ett omfattande svenskt mottagande av flyktingar. Våra dåvarande ledande politiker krävde tidigt att Nato skulle intervenera mot Ratko Mladic styrkor, och vi är sedan mitten av 1990-talet det enda partiet i Sveriges riksdag som förespråkar ett svenskt medlemskap i Nato.



Klotter på svenska i centrala Sarajevo.

Folkpartiet liberalerna initierade en särskild debatt om Bosnien i riksdagens kammare 1993. Under kriget organiserade vårt ungdomsförbund LUF hjälpleveranser där deras medlemmar forslade in mediciner till det belägrade Sarajevo genom tunneln under flygplatsen. Jag besökte Sarajevo första gången 1997, i ett av de tidigare samarbeten vi hade med liberaler i Bosnien efter kriget. Genom vår biståndsstiftelse Silc har vi samarbetat med liberala partier, även om dessa tyvärr varit små och svaga, för att bidra till att bygga upp ett liberalt partiväsende. Vi har också ett samarbete med liberalerna i Serbien, LDP som leds av Cedomir Jovanovic, och vi har goda kontakter med liberaler i Kroatien och även med liberaler såväl bland albaner och serber i Kosovo.

I somras tog vår partiordförande och vice statsminister Jan Björklund upp minnet av Srebrenica i sitt tal i Almedalen, och bland annat Jasenko Selimovic, jag själv och EU-minister Birgitta Ohlsson skrev artiklar i ämnet och höll tal på minnesmöten. Vår integrationsminister Erik Ullenhag markerade också sitt stöd för JMBG-protesterna i Bosnien.

För oss är det naturligt att fortsätta driva frågan om Bosnien-Hercegovinas framtid. Vi hoppas att detta seminarium ska bli ett ytterligare steg i detta arbete.

Tack så mycket – Hvala.

EU och Kurdistan

Jag skriver i Upsala Nya Tidning om EU och Kurdistan tillsammans med Erik Scheller, Liberala ungdomsförbundet kandidat till Europaparlamentet i valet 2014.

Artikeln går att läsa här.



Erbil, huvudstad i Kurdistan-Irak

Internationellt nyhetsbrev

Jag har startat ett nyhetsbrev. Vill du få information om Folkpartiets internationella aktiviteter och utrikespolitiska kommentarer - anmäl då din email på denna länk. Syftet är att förbättra informationen om våra aktiviteter och nå personer som inte alls, eller mindre ofta, följer Facebook.

Jämställdhet i skolan

Jag skriver i Norrtelje Tidning om jämställdhet i skolan, tillsammans med jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Artikeln kan läsas här.

Möte för utsatta kristna i Mellanöstern

Jag deltar på ett stödmöte för utsatta kristna i Mellanöstern, nu på torsdag i Skärholmen. Se inbjudan nedan.

Här går att läsa mer om Folkpartiets och min uppfattning kring detta:

Folkpartiets rapport "Mellanöstern Brinner" om situationen för assyrier i Irak och Syrien.
Min och Johan Pehrsons artikel "Kristna håller på att utrotas", i Hemmets Vän.
Min artikel "Tala klarspråk om kristna i Mellanöstern", i Kyrkans Tidning.

Artikel om Syrien, EU och flyktingar i Gefle Dagblad

Jag skriver om EU och Syrien i Gefle Dagblad tillsammans med Hans Backman, Folkpartiets talesperson i migrationsfrågor. Artikeln går att läsa här.

Valet i Azerbajdzjan och initiativ från Folkpartiet

Den 9 oktober hölls presidentval i Azerbajdzjan. Alla visste redan på förhand att sittande president Ilham Alijev skulle bli omvald. Oppositionen i Azerbajdzjan är så förföljd och trakasserad att den knappt förmår att hålla huvudet ovan vattenytan. Alijev vann valet betryggande. Valresultatet presenterades till och med före valet hade inletts. Så gör man i Azerbajdzjan. Så här säger OSSE om valet, rubriken talar sitt tydliga språk.

Från Folkpartiet Liberalernas sida har vi gjort flera saker den senaste månaden för att uppmärksamma förtrycket i Azerbajdzjan. Jag och Åsa Lindestam (S) arrangerade ett gemensamt seminarium på riksdagen om situationen i Azerbajdzjan. Ett 50-tal personer deltog och vi lyssnade till mycket intressanta anföranden av Hans-Gunnar Adén, vår förre ambassadör i Baku, och Faradj Koliev, svensk-azerbajdzjaner och doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Adén, Koliev, Loreen och jag skrev också i Expressen om Azerbajdzjan. Artikeln går att läsa här. Jag tog också initiativ till ett upprop tillsammans med riksdagsledamöter från såväl alliansen som den rödgröna oppositionen, det går att läsa här. Jag ställde också en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt om Azerbajdzjan. Frågan finns här, och svaret finns här. Läs gärna min artikel i DN i juni 2012 också, den är fortfarande aktuell.

Miljoner invånare i Azerbajdzjan är förtryckta av Alijevs regim. Att levnadsstandarden ökar för många till följd av oljeintäkterna är inte något som helst försvar för att förvägra invånarna de mest grundläggande mänskliga rättigheter. Den som vill läsa mer om läget i Azerbajdzjan kan leta upp Freedom House, Amnesty International och Human Rights Watch. De har alla skrivit en hel del om siutationen i landet.

Från Folkpartiet Liberalernas sida kommer vi att fortsätta uppmärksamma situationen i Azerbajdzjan och på andra håll i världen där liberala världen förtrampas, och agera i Sverige och EU för lämpliga åtgärder för som kan leda till förbättringar.

Folkpartiets provval i Stockholm

Idag kom resultatet i Folkpartiets provval i Stockholmsregionen. Under två veckor har alla medlemmar fått rösta på vilka kandidater de vill se på Folkpartiets valsedel i riksdagsvalet för Stockholms Stad och Län (alltså hela 08-regionen) nästa höst. Provvalet är rådgivande.

Jag kom på plats 7 i provvalet (i totala sammanräkningen plats 6). Hela resultatet kan man läsa här.

Jag är helt klart nöjd med det resultatet och jag vill verkligen tacka alla som har röstat i provvalet och de som har röstat på mig!

Nu kommer en nomineringskommitté att diskutera i några veckor och sedan lägga förslag på hur valsedeln ska se ut. Sedan kommer valda ombud i Folkpartiet Stockholms Län besluta om listan på förbundsmötet 6 november.



Folkpartiet kampanjar, bild från FP på Flickr.

Stockholms Stad och Län är Sveriges två största valkretsar. Det är också två av Folkpartiets starkaste valkretsar. Konkurrensen är mycket hård i partiet, inte minst eftersom alla våra fyra ministrar kandiderar här. Vi kommer att ha en gemensam lista för dessa två valkretsar, något vi inte haft tidigare. För Folkpartiets del är det väldigt viktigt att vi har en stark uppställning i Stockholm och att vi gör ett bra val här.

Jag är som sagt glad över resultatet för egen del i provvalet, men det är problematiskt att det bara var 28 procent av medlemmarna som röstade.

Uttalande om Syrien

Kriget i Syrien rasar vidare, alltmedan stormakterna är inbegripna i ett diplomatiskt spel som vi i skrivande inte vet hur det kommer att sluta.

Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor, vilket framgår av detta uttalande som finns att läsa på Folkpartiets hemsida.

Folkpartiets utrikesfokus - Demokrati och mänskliga rättigheter

Jag skriver i liberala Tidningen NU om utgångspunkterna för Folkpartiets utrikespolitik. Fokus på kvinnors och minoriteters rättigheter, värna frihandel och marknadsekonomi, främja en demokratisk utveckling i Mellanöstern- och Nordafrika, verka för en tvåstatslösning där Israel äntligen kan få lugn och ro och palestinierna få sin efterlängtade stat, mer fokus på demokratiseringsaktörer inom biståndet och en del annat.

Artikeln går att läsa här nedan under bilden:



En liberal utrikespolitik

Inbördeskriget i Syrien, våldtäkter i Kongo och attacker mot minoriteter i Burma är exempel på hur liberala friheter förtrampas i en rad länder. Övergrepp sker på varje kontinent. Samtidigt ser vi hur de länder som valt en mer liberal politik har kunnat resa sig ur fattigdom och bygga demokratiska samhällen. Detta är den viktigaste insikten om världens utveckling: att samhällen som bygger liberal demokrati blir mer öppna samhällen än dem som går i motsatt riktning. De utmaningar som världen står inför gör liberala värden om frihet och demokrati lika angelägna som någonsin förr.

Låt mig peka ut några viktiga punkter för en liberal utrikespolitik.

Främja en demokratisk utveckling i Mellanöstern och Nordafrika

Revolterna i arabvärlden har inte lett till den positiva utveckling som vi liberaler hoppades på. Samtidigt handlar det om förändringsprocesser som är betydligt längre än bara några år. Demokrati kan inte byggas över en natt – men den som sviker demokratiska krafter lämnar hela samhällen därhän för generationer framöver. Vi måste öka ansträngningarna för att stötta de reformkrafter i Mellanöstern och Nordafrika som arbetar för demokrati och frihet.

Sverige måste dessutom ge allt stöd till USA:s utrikesminister John Kerrys försök att medla fred mellan Israel och palestinierna. En fredlig lösning förutsätter en tvåstatslösning, där Israel kan leva i fred och säkerhet sida vid sida med en demokratisk palestinsk stat.

Kvinnor, HBTQ-personer och minoriteters rättigheter

Folkpartiet är det parti som tydligast och tidigast velat föra in jämställdhetsmål och kvinnofrågor i utrikespolitiken. Det finns en anledning till det. I många länder behandlas kvinnor som andra klassens medborgare. De saknar lika rättigheter i lag som män. Det utdöms kroppsstraff, till och med stening till döds, för otrohet eller sex före äktenskap.

I en lång rad länder utsätts HBTQ-personer för förföljelse, polistrakasserier, fängslanden, tortyr eller i värsta fall dödsstraff för sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Utvecklingen i Ryssland med antagandet av den lag som förbjuder ”homosexuell propaganda” är skrämmande och kräver att vi reagerar och agerar.

Likaså utsätts religiösa minoriteter, till exempel kristna i Mellanöstern eller muslimer i Burma, för omfattande förföljelser.

Kvinnors, HBTQ-personers och minoriteters rättigheter är mänskliga rättigheter. Sverige måste med kraft driva dessa frågor i internationella organ och i bilaterala kontakter med de regeringar som är ansvariga för förtrycket.

Världen behöver mer frihandel, inte mindre.

Om tillväxten i de fattigaste länderna ska kunna öka och människorna ta sig ur fattigdom är interna reformer och ökade handelsmöjligheter avgörande. Den interna handeln i många regioner är svag och outvecklad. Utvecklingen hämmas också av korruption, rättslöshet och ineffektiva myndigheter. Många regeringar välkomnar utländska investeringar, men betraktar inhemska entreprenörer som fiender. Det krävs en ny våg av ekonomisk liberalisering i världen. Sverige bör gå i bräschen för mer frihandel och mer företagande.

Bistånd för demokrati

Folkpartiet har under lång tid kämpat för att demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet ska vara en ledstjärna i biståndet. Och trots att den synen fått stort genomslag i den förda biståndspolitiken finns mycket kvar att göra. Förtryck och fattigdom är fortfarande vardag för alltför många. Därför är demokrati och mänskliga rättigheter inom biståndet centralt. Folkpartiets krav på att demokrati bör vara det övergripande målet för biståndet, är lika aktuellt idag som tidigare. Sverige ska ge en procent av vår bruttonationalinkomst i bistånd.

I september 2014 är det riksdagsval i Sverige. Då är det viktigt att Folkpartiet står starkt så att vi kan öka vårt inflytande i både inrikes- och utrikespolitiken. Ett första steg är att det nya partiprogrammet som vi kommer att fatta beslut om på landsmötet i november, som rymmer viktiga ställningstaganden om demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Det är viktigt att inte gå i fällan att tro att inga väljare bryr sig om internationella frågor. Tvärtom finns ett stort intresse för utrikespolitiken i Sverige, inte minst mot bakgrund av att många väljare har rötter inte bara i Sverige utan också i andra länder.

Fredrik Malm, riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (FP)

Situationen för kristna i Mellanöstern

Jag deltog igår i SVT Aktuellt och diskuterade situationen för de kristna i Mellanöstern. Inslaget går att titta på här.

Jag har i flera artiklar berört förföljelsen av assyrier/syrianer/kaldéer, kopter, armenier och andra kristna grupper, bland annat i Kyrkans Tidning och Hemmets Vän.

Four more years!

Idag är min första dag tillbaka på jobbet efter sex månaders pappaledighet. Det har varit en fantastisk tid med barnen! Nu känns det extra roligt att vara tillbaka i riksdagsarbetet. Det är ett tufft år som väntar med val till Europaparlamentet 25 maj 2014 och allmänna val till riksdag, kommun och landsting 14 september 2014.

Jag vill idag ge två besked för det kommande året: Jag ställer upp för omval till riksdagen. Jag ställer inte upp i valet till Europaparlamentet den här gången.

Sedan hösten 2006 har jag suttit i riksdagen för Folkpartiet. Det har varit en stor ära och mycket givande. Jag satsar nu på en tredje mandatperiod i riksdagen. Det finns mer kvar att göra och jag vill gärna vara med och bidra till att göra både Sverige och världen lite bättre.

Idag är jag ledamot i utrikesutskottet och utrikespolitisk talesperson för Folkpartiet. Det betyder att jag har ansvar för Folkpartiets utrikespolitiska arbete i riksdagen, deltar aktivt i förhandlingar inom allianssamarbetet och leder partiets internationella utskott som sköter våra kontakter med liberala systerpartier och internationella sammanslutningar. Jag vill fortsätta jobba med dessa frågor så länge partiordföranden har förtroende för mitt arbete.

Det var de internationella frågorna som gjorde att jag började engagera mig politiskt för snart 20 år sedan. Global demokratikamp var en bärande del i Liberala ungdomsförbundet under mitt ordförandeskap, och nu arbetar jag för att Folkpartiets utrikespolitik ska vara tydlig, klok och djärv. När vi ser våldet i Syrien och Egypten, för att ta två exempel, ser vi hur viktigt det är att liberala värderingar får starkare fotfäste i Mellanöstern.

Samtidigt är mitt politiska engagemang större än bara de internationella frågorna. Frågor som rör utbildning, ekonomi och Stockholmsregionen har alltid engagerat mig. Jag vill se mer fokus på innovatörer och entreprenörer och större anslag till forskning och utveckling. Stockholms utveckling hämmas av långsamt bostadsbyggande, och den svaga konkurrensen driver upp byggkostnader. Detta är viktiga frågor där mer kan göras.

Sedan 2009 är jag förste ersättare för Folkpartiet i Europaparlamentet. Det är tur att jag inte har fått tjänstgöra eftersom våra tre EU-parlamentariker Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström gör ett utmärkt jobb! För egen del är min slutsats att jag vill fortsätta arbetet i riksdagen en ytterligare mandatperiod, och det finns en rad duktiga kandidater till Europaparlamentet som jag gärna skulle samarbeta med. Jag har därför beslutat mig för att inte ställa upp i Folkpartiets provval inför valet till Europaparlamentet. Självklart kommer jag att engagera mig i valrörelsen och arbeta för Folkpartiet så mycket jag kan.

Folkpartiets interna provval i Stockholm inleds 15 september. Alla medlemmar i Stockholms stad och län får då rösta på sina favoritkandidater. Jag blir väldigt glad för alla röster jag kan få i provvalet. Är du folkpartimedlem och har frågor eller idéer så är du välkommen att höra av dig till mig enligt adresser här nedan.

Ett år till valet – nu kör vi!

 

Fredrik Malm

fredrik.malm@riksdagen.se



Med medarbetare Fredrik Svensson, internationell sekreterare
i Folkpartiet, och Susanne Hagbard, utrikeshandläggare.

 

Förintelsen och romerna

Jag är en av undertecknarna av en artikel i Dagens Nyheter om romerna och Förintelsen. Artikeln går att läsa här och publicerades på dagen 69 år sedan den så kallade "Zigenarnatten" i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau.

Artikeln sammanfattas väl i det sista stycket, som lyder:

"Sjuttioårsdagen för Zigenarnatten infaller nästa år. Vi vill se den som en minnesåtbörd för hela den europeiska gemenskapen där vi betonar alla människor lika värde och alla folks rätt till erkännande. Romer kan därmed äntligen få en fullvärdig plats bland Förintelsens offer." 

Ghassemlous dödsdag

Varje år i juli högtidlighålls minnet av den iransk-kurdiske ledaren Dr. Abdurrahman Ghassemlou, som mördades av agenter för den iranska regimen i Wien 1989. Jag talade vid minnesmötet i Kista i Stockholm. Talade om vikten av civilkurage, om utvecklingen i Iran, Syrien och vikten av demokrati i Mellanöstern.

Läs mer om mordet på Ghassemlou här.

Här en bild från mötet.

Foto: Loghman Ahmedi.

Tal vid minnet av Srebrenica

Idag arrangerade Stiftelsen Expo och bosniska organisationen APU Network en manifestation på Raoul Wallenbergs Plats i Stockholm till minne av de 8000 bosniaker som dödades i folkmordet i Srebrenica. Det var ett mycket bra och värdigt möte. Över 300 personer slöt upp, vilket är bra med tanke på att det är semestertider.

Expo skriver om manifestationen. Läs gärna min och Larisa Aganovic artikel i Expressen också.

Jag var en av talarna vid mötet, och talet finns här nedan:

----------------

FREDRIK MALM, TAL SREBRENICA MINNESMANIFESTATION 2013-07-11.
DET TALADE ORDET GÄLLER.

"Kada Hotic, hennes man Ekrem och sonen Samir sökte skydd vid FN:s bas i Srebrenica den 11 juli 1995. Staden höll på att omringas och invånarna försökte fly. Samir tog sin tillflykt till skogen med en grupp andra män. Samir och Kada hann aldrig säga adjö till varandra i det kaos som rådde när en granat just slagit ned i folkmassan.

Kada har aldrig fått se sin son igen.

Nu gick Kada och Ekrem längs vägen från Srebrenica till Potocari. Det var en het sommardag. Bosniakerna som vandra längs vägen gick med tunga steg. De var trötta, de var rädda, de var förtvivlade. När de kom fram till Potocari stod Kada tio meter från Ratko Mladic som delade ut choklad och bröd till flyktingarna framför serbiska TV-kameror. När kamerorna försvann rövades flera flickor bort. En liten bebis blev halshuggen. Kadas man Ekrem togs av serbiska soldater och fördes bort.

Kada har aldrig fått se sin man igen.

Kada Hotic vittnesmål från Srebrenica lämnar ingen oberörd. Okuvliga styrkan att fortsätta leva trots sorgen och smärtan visar på den inneboende kraft vi människor besitter, trots all de grymheter vi utsätter varandra för.

För Kada och alla andra bosniaker vill jag läsa två strofer ur en dikten Iz Grobova Ustaju av Abdulah Sidran:

Pogledaj sad!
Iz progona, sa daljina,
iz izgnanstva, sa strasina,
vracaju se - dobri Bosnjani!

Kako ih je, Boze,
malo ostalo,
a kolika, Boze,
svjetlost pobjede,
sa lica im zraci!

*

Idag den 11 juli hedrar vi de 8000 bosniaker som dödades i folkmordet i Srebrenica.
Vi manifesterar vår solidaritet med dem som överlevde och de anhöriga till offren; med bröder och systrar, mödrar och fäder, söner och döttrar. Dessa anhöriga undkom att avrättas och skyfflas ned i massgravar. I stället har de tvingats att leva med sorgen och traumat för Srebrenica för resten av sina liv.

Den börda som de överlevande och anhöriga bär på sina axlar, dag efter dag och år efter år, är lika tung som offrens. Att överleva Srebrenica gör man inte bara en gång, utan varje dag för resten av sitt liv.
Att minnas Srebrenica betyder också att vi här i Sverige kan visa för dem som överlevde att de inte står ensamma. Att ge stöd, visa empati och att hjälpa till att minnas är det minsta vi kan göra.

Att minnas handlar väldigt mycket om oss som aldrig drabbades. Det är inte offren som riskerar att glömma – utan det är alla vi andra, vi som lever i trygga demokratiska länder som Sverige. Glömmer vi Srebrenica och andra folkmord som har begåtts, då kommer vi inte heller att vara på vår vakt när nya blodbad sker.

Det är lätt att visa sitt stöd för de anhöriga 18 år efter folkmordet. Men var fanns omvärlden när Bosnien brann?

Vi såg hur människor sköts ihjäl på det som kallades för Snipers Alley i Sarajevo – men belägringen pågick i nästan 4 år utan att den stoppades.

Vi såg bilder från lägren i Trnopolje och Prijedor, män som stod vid taggtråden, deras kroppar var utmärglade och man kunde se varje kota. Men där fanns ingen internationell styrka som kunde befria dem.

Bosniens karta ritades om. Kvinnor och barn vandrade längs vägarna med sina tillhörigheter i bylten och skrindor. Det var på flykt i sitt eget land. Men ingen kom till deras hjälp.

Att aldrig glömma ett folkmord förpliktigar också att se till att det inte händer igen. Srebrenica skedde, det förhindrades inte. Men genom att vårda minnet kan vi bidra till en värld där nya folkmord inte sker.

Orsaken till att allt detta kunde ske var nationalismen. Det var etnisk nationalism som drev Jugoslavien till sammanbrott och som slet Bosnien-Hercegovina i stycken. Det var nationalismen som banade väg för de oerhörda övergrepp som begicks under kriget. Det var nationalismen som öppnade portarna till helvetet i Srebrenica.

Den nationalistiska propagandan pekade ut bosniakerna som turkar, muslimer och inkräktare. Denna propaganda spelade på gamla fördomar och konflikter från det osmanska riket. Trots att folkgrupperna på Balkan levt sida vid sida i många hundra år blev plötsligt bosniakerna några andra, ett folk som var främmande och en befolkning som inte skulle få finnas kvar i det Storserbien som Milosevic, Karadzic och Mladic ville bygga upp.

Vi ser idag i Europa hur nationalistiska och rasistiska partier är på frammarsch. Vi har sett attacker på romer, judar och homosexuella, terroristattentat i Norge och högerextremister i många parlament.
Detta gör att vi idag står inför ett vägskäl. Ska vi låta mörkrets krafter än en gång gripa tag i Europa eller ska vi kämpa för att demokratins och toleransens ljus fortsatt ska kunna lysa över oss.

Det är allas vår gemensamma uppgift att bygga ett samhälle som präglas av tolerans och alla människors lika värde. Om vi misslyckas med detta uppdrag kommer vår kontinent återigen att dras ned i en spiral av propaganda, hat och våld.

Det låter som en klyscha att varje generation måste återerövra  demokratin – men det är precis så det är. Och för dagens unga generation är det mer viktigt än någonsin. Om inte de får en tilltro till demokrati så kommer hela det fundament som vårt fria samhälle vilar på att undermineras. Det är något jag bävar inför.

Att vi hedrar och minns offren och överlevarna av folkmordet i Srebrenica är en viktig handling i kampen för friheten.

Jag vill avslutningsvis å det varmaste tacka APU Network och Stiftelsen Expo som har organiserat detta möte.

Tack så mycket. Hvala."

Srebrenica: Ultranationalism bakom folkmordet

Idag är minesdagen av folkmordet i Srebrenica, i Bosnien-Hercegovina 1995.

Jag skriver tillsammans med Larisa Aganovic från bosniska organisationen APU Network i Expressen idag. Läs artikeln här.

Utdrag:

"Sorgen för Srebrenica tillhör Bosnien och bosniakerna. Men folkmordet är också en del av vår gemensamma samtidshistoria. Det visar vad som är den yttersta konsekvensen om nationalism kopplar greppet över ett samhälle och tillåts att härja fritt.

Europas historia är kantad av stöveltramp och blodiga tragedier. En gemensam nämnare för våra blodbad har varit olika varianter av nationalism. Det senaste massmordet, Anders Behrings Breiviks mordorgie på unga socialdemokrater i Norge, hade också tydliga nationalistiska förtecken. I Breiviks manifest finns många referenser till just den serbiska ultranationalism och det hat mot muslimer som banade vägen för folkmordet i Srebrenica.

En viktig lärdom av Srebrenica är att ett demokratiskt samhälle alltid måste vara starkare än dess fiender. Nationalism, hat och extremism kommer att finnas i alla länder, men ett öppet samhälle måste med kraft pressa sådana fenomen ut i den politiska marginalen."

Begravningsplatsen i Srebrenica, bild hämtad här.