Syrienkatastrofen tar inte semester

Jag skriver idag i Svenska Dagbladet om den humanitära härdsmältan i Mellanöstern till följd av kriget i Syrien och flera andra konflikter.

I korthet går mina förslag ut på att:

1. Öka fokus på humanitära stöd i biståndet.

2. Pressa Gulfstaterna att betala mer till FN:s hjälporgan

3. Stärk Libanons kapacitet och stabilitet

4. Slussa svenska icke-utnyttjade biståndsmedel direkt till FN:s hjälporgan

Här är artikeln i dess helhet:

Den syriska flyktingkatastrofen tar inte semester. Just nu är 5 598 780 syrier registrerade flyktingar i grannländerna. Majoriteten av dessa, drygt 3,5 miljoner finns i Turkiet, nästan 1 miljon i Libanon, knappt 670 000 i Jordanien och 250 000 i Irak (främst i Kurdistanregionen). Därutöver finns miljoner internflyktingar kvar i Syrien, och ytterligare omkring 1 miljon på andra ställen, främst i Europa.

Syrienkriget har skapat flyktingströmmar som tillsammans med en rad andra konflikter (i Jemen, Libyen, Irak, Afrikas horn etc) skapar en humanitär härdsmälta som kommer att vara omöjlig att hantera utan betydligt större ansträngningar från omvärlden. Jag vill i denna text resonera kring detta och ge några förslag.

Det finns idag inga tecken på någon omfattande återuppbyggnad i Syrien. Dels är syriska regimen fullt upptagen att fortsätta kriga, och dels vägrar USA och Europa att bidra med något återuppbyggnadsstöd till Bashar al-Assad. Att syriska regimens allierade Ryssland och Iran skulle finansiera någon återuppbyggnad är inte heller att tänka på. Dessutom är omfattningen av en återuppbyggnad så att större skaror flyktingar skulle kunna återvända så stor och skulle ta så lång tid att det inte skulle kunna lätta på trycket i närtid. Många som har flytt den syriska regimen lär inte heller våga återvända.

Samma sak gäller i flera andra konfliktområden i Nordafrika och Mellanöstern. Den härdsmälta vi nu bevittnar är mer permanent än temporär. En rimlig uppskattning är du som läser detta kommer att få leva med denna katastrof vid Europas husknut under resten av ditt liv.

En mindre grupp av dessa miljoner flyktingar kan och bör vidarebosättas som kvotflyktingar till Europa och andra håll. Men det säger sig självt att detta inte på långa vägar löser den enorma mänskliga tragedi vi nu ser. Sverige tar i år emot 5 000 kvotflyktingar och detta från olika konfliktområden, och då är vi dessutom bland de mest generösa länder. Lösningen ligger i att få slut på krigen, att mödosamt bygga upp samhällen igen och att ge ett större stöd till grannländerna i regionen för att integrera flyktingar och ge möjligheter till utbildning och jobb. Detta kompliceras av den bräckliga säkerheten, att regimerna är hårdhänta, korruptionen är utbredd och misstron mot flyktingarna är stor.

Här är några av mina konkreta förslag:

1. Stärk Libanon

Libanon är det grannland som påverkats mest av Syrienkriget när det handlar om flyktingströmmar. Samtidigt har Libanon en bräcklig statsapparat och komplicerad maktdelning mellan folkgrupper. Den libanesiska staten måste ges ett betydligt större stöd för att hantera landets läge och gräns. Det finns en risk att Libanon kommer att köra ut syriska flyktingar och eftersom många ursprungligen flydde från regimen lär de inte behandlas barmhärtigt i Syrien. Min bild är att det är helt osannolikt att Libanon kan tänka sig att tillåta formell naturalisering av syrier i någon större skala. Men EU bör agera för att Libanon inte ska tvångsrepatriera syrier utan i stället ordna anständiga villkor så länge människor behöver stanna. Samtidigt bör det skapas en mer långsiktig garanti från omvärlden att stödja stabiliteten i Libanon. Detta är förstås betydligt lättare sagt än gjort, det förstår jag också. I ganska hög grad gäller situationen för Libanon även Jordanien, om än läget i Libanon av olika skäl är mer allvarligt och akut.

2. GCC-länderna måste öppna plånboken

Gulfstaterna, inte minst Saudiarabien, Qatar och UAE är Mellanösterns Krösus Sork. De badar i oljemiljarder. Men dessa länder gör alldeles för lite för att bidra till stabilitet och förbättringar i regionen. Tvärtom har de eldat på konflikter och bidragit till den härdsmälta vi nu ser. De vägrar ta emot flyktingar, men i relation till deras rikedomar gör de också för lite för att förbättra den humanitära situationen (med undantag för Kuwait).

Om Gulfstaterna inte vill ta emot flyktingar så bör de ställa upp humanitärt. De är grannländer, del av samma arabiska demos och riskerar dessutom själva att dras med i sönderfallet när konflikter regionaliseras. Sverige bör agera för ett betydligt hårdare tryck på GCC-länderna att öppna plånboken och stödja FN:s humanitära appeller. Den som vill kan gå in på UNOCHAS:s databas för finansiering av humanitär nödhjälp (FTS, Financial Tracking Service) och själv beskåda den kroniska underfinansieringen av den humanitära nödhjälpen. När det gäller den humanitära appellen för Syrien och appellen för de syriska flyktingarna så är ingen av dem finansierade till 40 procent för detta år, trots att det återstår mindre än fyra månader av året.

3. Omdirigera svenskt bistånd

Sverige bör dimensionera om i vårt bistånd. Vi bör lägga en större del på humanitärt bistånd (till World Food Program, UNHCR, UNOCHA etc) och vi bör lägga en större tyngdpunkt på Europas närområde. Det senare handlar inte om att vara eurocentrisk, utan att inse att behoven är så enorma nu.

När vi nu går in i årets sista månader bör icke-utnyttjade biståndsmedel slussas direkt till de humanitära hjälporganen. Sverige bör behålla enprocentsmålet i biståndet.

Fredrik Malm

Riksdagsledamot för Liberalerna

Stoppa illegal handel med små och lätta vapen

Jag befinner mig i New York för FN:s konferens om hur vi kan begränsa och bekämpa spridning och illegal handel med små och lätta vapen (Small Arms and Light Weapons). Det handlar om vapen som kommer i fel händer och används i, inte minst, gängkrig och terrordåd. Det är mycket viktigt att detta arbete går framåt på ett globalt plan. Det finns en handlingsplan för att begränsa olaglig vapenhandel, och denna konferens är den tredje översynen av denna handlingsplan.

I Sverige råder i hög grad enighet i dessa frågor. Vi stöder fullt ut arbetet att implementera handlingsplanen. Vi företräder en restriktiv linje och vill också ha tydliga skrivningar i slutprodukten om ammunition och hänvisningar till mål 16.4 i SDG-hållbarhetsmålen. Vi samarbetar givetvis nära med andra EU-medlemmar.

Små och lätta vapen handlar om t ex AK-vapen, manpads, olika skjutvapen ungefär upp till 100 mm kaliber, för militärt bruk. Det handlar inte om sportskytte, jakt etc. Det kan delvis vara samma sorters vapen (till exempel pistoler) men aktionsplanen och FN-processen handlar alltså om illegal handel med vapen, inte vapen som köps lagligt och med licens.

Det finns, grovt sett, två läger i dessa frågor. Många stater har liknande restriktiv uppfattning som Sverige, medan en grupp stater mer betonar suveränitetsaspekter.

För svensk del har vi en stor problematik där vapen från Balkan hittar upp till organiserade kriminella och används i uppgörelser i Sverige. Detta är ett område där Sverige bör stärka sitt internationella engagemang och bistå med konkreta insatser så som exempelvis utbildning av andra försvarsmakter om implementering av handlingsplanen, best practises och regelverk och för hur vapen och ammunition ska lagerhållas på säkert sätt och inte få fötter och spridas till kriminella och terrorister.

För mig är detta delvis en ny fråga att fördjupa mig i. Mitt fokus i riksdagen är ju utrikespolitik och migrationsfrågor. Det ska bli mycket intressant att borra djupare i dessa viktiga frågor som skördar så många människoliv, förlänger konflikter och sliter sönder samhällen. Kan man göra något för en bättre värld kan man verkligen börja här.

Eritreas utpressning i Sverige

I Expressens partiledardebatt visade det sig att ingen vill förbjuda Eritreas så kallade skatteindrivning i Sverige. Det vill däremot jag göra. Det finns ingen anledning att Sverige ser mellan fingrarna på att en totalitär stat ägnar sig åt utpressning av invånare och medborgare i vårt land. Jag skrev en text till Expressen Debatt om just detta, går att läsa här.

Här är mina initiativ i frågan:
Motion i riksdagen om indrivningen
Artikel i SVD efter nedlagd förundersökning
Inslag i SVT Agenda om indrivningen
Ge eritreaner skyddade inkomstuppgifter intervjuad i Expressen
Utvisning ett första steg citerad i Dagens Nyheter

Mali

Jag skriver i Norrbottens Kuriren om Sveriges kommande fredsinsats i Mali. Frågan behandlas i riksdagen nu. Läs text här.

Kort utdrag:

"Sverige ska bidra till FN-insatsen med militär trupp. Det svenska styrkebidraget består av ett underrättelsekompani, stabsofficerare och en stödenhet som kan skydda styrkan. Huvuduppgiften blir att, bland annat genom att spana ute i fält, samla information om till exempel rebellrörelser i det vidsträckta landet. Den svenska styrkan ska sammantaget uppgå till 250 personer, med möjlighet att förstärka med fler soldater om säkerhetsläget kräver det."

Ljusning på kvotflyktingfronten

Jag har i tidigare blogginlägg (här och här) beskrivit det bedrövligt svaga engagemang från många länder i Europa att ställa upp och ge vidarebosättning för kvotflyktingar, inte minst från Syrien.

Situationen är nu bättre, såtillvida att FN:s flyktingorgan UNHCR sannolikt når målet att garantera 30 000 vidarebosättningar för 2013/2014 för syriska flyktingar i Syriens grannländer. Med tanke på att antalet registrerade flyktingar från Syrien i FN-lägren är fler än 2,4 miljoner så är 30 000 en låg siffra, men UNHCR har nog inte kapacitet att skapa vidarebosättning för fler. Det är en del byråkrati kring sådant och flyktingtragedin i Syrien är så enorm att man måste klara av att hantera registreringen och lägren.

I dagsläget är 18 349 platser för vidarebosättningar för syriska flyktingar klara i hela världen. Sverige tar emot 1200 av dessa. Ytterligare platser lär tillkomma och sedan kommer USA ta emot en del. En majoritet av dessa kvotflyktingar kommer dock inte få permanent uppehälle i det nya landet, utan får så kallad Humanitarian Admission, ett tidsbegränsat uppehålle av humanitära skäl, men som lär förlängas om kriget fortgår i Syrien.

Men faktum kvarstår: Att 2,4 miljoner flyktingar trängs i FN:s läger i grannländerna är inte en hållbar situation. Den som tittar på tidsaxeln över flyktingströmmarna lär inte bli mindre uppgiven:

Kriget i Syrien är långt värre än situationen i grannländerna givetvis. Landet slits i stycken och 5000 år av civilisation hotas. Men när kriget tippar över till Libanon i väster och Irak i öster riskerar vi en regional implosion. I dagsläget är 897 613 personer registrerade flyktingar hos UNHCR i Libanon. Regeringen i Beirut uppskattar antalet syriska flyktingar i Libanon till en miljon. Det motsvarar en femtedel av Libanons befolkning. Att dämpa den stundande katastrofen görs inte genom 30 000 vidarebosättningsplatser för kvotflyktingar. Det enda som kan rädda denna situation är ett slut på kriget i Syrien. Och det är, som vi vet, lättare sagt än gjort.

Sydsudan

Sydsudan är världens senaste självständiga stat, om jag inte minns fel. Bara två år efter självständigheten står landet på randen till inbördeskrig. Gamla konliktlinjer mellan olika folkgrupper i landet riskerar dra ned Sydsudan i en ny våldsspiral.

Jag skriver om detta på SVT Debatt idag. Artikeln går att läsa här.

Det är ännu värre

Från Rojava till Bashur. Kurder från Syrien flyr till Duhok i irakiska Kurdistan.

I mitt förra inlägg gíck jag igenom det svaga engagemanget i EU för att ställa upp för flyktingarna från Syrien. Efter att gått igenom flyktingstatistiken mer noggrant tvingas jag konstatera att situtationen är ännu värre än vad jag beskrev i förra inlägget.

Av EU:s 28 medlemsstater är det bara 13 som är programländer, alltså som har avtal med FN:s flyktingkommissariat UNHCR om att på årsbasis ta emot kvotflyktingar. Över hälften av EU-länderna vägrar alltså att förbinda sig att ta emot en endaste kvotflykting.

Samtidigt uppskattar UNHCR behovet av vidarebosättningsplatser för de mest utsatta av de miljoner flyktingar som finns i olika läger runt om i världen till nästan 700 000 platser.

De 13 EU-länderna som har avtal med UNHCR har för i år förbundit sig att ta emot 5120 kvotflyktingar (se mitt förra inlägg).

När man benar i dessa siffror ser man hur många som kommer från Syrien till EU:

Spanien tar emot 30 syrier
Nederländerna 250
Sverige 400
Luxemburg 60 (Lux är inte programland)
Irland 90 (Irland har förbundit sig till 80 platser, förmodligen tar de emot 10 till)
Ungern 10 (Ungern är inte programland)
Finland 500

Notera att dessa flyktingar med stor sannolikhet dessutom tas från potten om 5120 platser. Det är alltså inte särskilt många nya platser som tillkommer, även de 400 syrier vi i Sverige tar emot tas av vår redan fastslagna kvot på 1900 personer. Istället öronmärker man vidarebosättningsplatser för syrier i redan föreslagna kvoter, vilket kan innebära färre afghaner, kongoleser etc.

Utöver dessa 1340 platser tar Tyskland, Frankrike och Österrike emot 6000 syrier som får tillfälliga uppehållstillstånd (i Tyskland handlar det om 2 år, i de andra länderna vet jag inte) så kallade "humanitarian admissions".

Slutsatsen är alltså att EU-länderna tar emot endast 1340 kvotflyktingar från Syrien i år, och därutöver 6000 personer som får tillfälliga uppehållstillstånd.

Rätt ska vara rätt. Men politiken är ack så fel så fel.

Uttalande om Syrien

Kriget i Syrien rasar vidare, alltmedan stormakterna är inbegripna i ett diplomatiskt spel som vi i skrivande inte vet hur det kommer att sluta.

Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor, vilket framgår av detta uttalande som finns att läsa på Folkpartiets hemsida.

Tal vid minnet av Srebrenica

Idag arrangerade Stiftelsen Expo och bosniska organisationen APU Network en manifestation på Raoul Wallenbergs Plats i Stockholm till minne av de 8000 bosniaker som dödades i folkmordet i Srebrenica. Det var ett mycket bra och värdigt möte. Över 300 personer slöt upp, vilket är bra med tanke på att det är semestertider.

Expo skriver om manifestationen. Läs gärna min och Larisa Aganovic artikel i Expressen också.

Jag var en av talarna vid mötet, och talet finns här nedan:

----------------

FREDRIK MALM, TAL SREBRENICA MINNESMANIFESTATION 2013-07-11.
DET TALADE ORDET GÄLLER.

"Kada Hotic, hennes man Ekrem och sonen Samir sökte skydd vid FN:s bas i Srebrenica den 11 juli 1995. Staden höll på att omringas och invånarna försökte fly. Samir tog sin tillflykt till skogen med en grupp andra män. Samir och Kada hann aldrig säga adjö till varandra i det kaos som rådde när en granat just slagit ned i folkmassan.

Kada har aldrig fått se sin son igen.

Nu gick Kada och Ekrem längs vägen från Srebrenica till Potocari. Det var en het sommardag. Bosniakerna som vandra längs vägen gick med tunga steg. De var trötta, de var rädda, de var förtvivlade. När de kom fram till Potocari stod Kada tio meter från Ratko Mladic som delade ut choklad och bröd till flyktingarna framför serbiska TV-kameror. När kamerorna försvann rövades flera flickor bort. En liten bebis blev halshuggen. Kadas man Ekrem togs av serbiska soldater och fördes bort.

Kada har aldrig fått se sin man igen.

Kada Hotic vittnesmål från Srebrenica lämnar ingen oberörd. Okuvliga styrkan att fortsätta leva trots sorgen och smärtan visar på den inneboende kraft vi människor besitter, trots all de grymheter vi utsätter varandra för.

För Kada och alla andra bosniaker vill jag läsa två strofer ur en dikten Iz Grobova Ustaju av Abdulah Sidran:

Pogledaj sad!
Iz progona, sa daljina,
iz izgnanstva, sa strasina,
vracaju se - dobri Bosnjani!

Kako ih je, Boze,
malo ostalo,
a kolika, Boze,
svjetlost pobjede,
sa lica im zraci!

*

Idag den 11 juli hedrar vi de 8000 bosniaker som dödades i folkmordet i Srebrenica.
Vi manifesterar vår solidaritet med dem som överlevde och de anhöriga till offren; med bröder och systrar, mödrar och fäder, söner och döttrar. Dessa anhöriga undkom att avrättas och skyfflas ned i massgravar. I stället har de tvingats att leva med sorgen och traumat för Srebrenica för resten av sina liv.

Den börda som de överlevande och anhöriga bär på sina axlar, dag efter dag och år efter år, är lika tung som offrens. Att överleva Srebrenica gör man inte bara en gång, utan varje dag för resten av sitt liv.
Att minnas Srebrenica betyder också att vi här i Sverige kan visa för dem som överlevde att de inte står ensamma. Att ge stöd, visa empati och att hjälpa till att minnas är det minsta vi kan göra.

Att minnas handlar väldigt mycket om oss som aldrig drabbades. Det är inte offren som riskerar att glömma – utan det är alla vi andra, vi som lever i trygga demokratiska länder som Sverige. Glömmer vi Srebrenica och andra folkmord som har begåtts, då kommer vi inte heller att vara på vår vakt när nya blodbad sker.

Det är lätt att visa sitt stöd för de anhöriga 18 år efter folkmordet. Men var fanns omvärlden när Bosnien brann?

Vi såg hur människor sköts ihjäl på det som kallades för Snipers Alley i Sarajevo – men belägringen pågick i nästan 4 år utan att den stoppades.

Vi såg bilder från lägren i Trnopolje och Prijedor, män som stod vid taggtråden, deras kroppar var utmärglade och man kunde se varje kota. Men där fanns ingen internationell styrka som kunde befria dem.

Bosniens karta ritades om. Kvinnor och barn vandrade längs vägarna med sina tillhörigheter i bylten och skrindor. Det var på flykt i sitt eget land. Men ingen kom till deras hjälp.

Att aldrig glömma ett folkmord förpliktigar också att se till att det inte händer igen. Srebrenica skedde, det förhindrades inte. Men genom att vårda minnet kan vi bidra till en värld där nya folkmord inte sker.

Orsaken till att allt detta kunde ske var nationalismen. Det var etnisk nationalism som drev Jugoslavien till sammanbrott och som slet Bosnien-Hercegovina i stycken. Det var nationalismen som banade väg för de oerhörda övergrepp som begicks under kriget. Det var nationalismen som öppnade portarna till helvetet i Srebrenica.

Den nationalistiska propagandan pekade ut bosniakerna som turkar, muslimer och inkräktare. Denna propaganda spelade på gamla fördomar och konflikter från det osmanska riket. Trots att folkgrupperna på Balkan levt sida vid sida i många hundra år blev plötsligt bosniakerna några andra, ett folk som var främmande och en befolkning som inte skulle få finnas kvar i det Storserbien som Milosevic, Karadzic och Mladic ville bygga upp.

Vi ser idag i Europa hur nationalistiska och rasistiska partier är på frammarsch. Vi har sett attacker på romer, judar och homosexuella, terroristattentat i Norge och högerextremister i många parlament.
Detta gör att vi idag står inför ett vägskäl. Ska vi låta mörkrets krafter än en gång gripa tag i Europa eller ska vi kämpa för att demokratins och toleransens ljus fortsatt ska kunna lysa över oss.

Det är allas vår gemensamma uppgift att bygga ett samhälle som präglas av tolerans och alla människors lika värde. Om vi misslyckas med detta uppdrag kommer vår kontinent återigen att dras ned i en spiral av propaganda, hat och våld.

Det låter som en klyscha att varje generation måste återerövra  demokratin – men det är precis så det är. Och för dagens unga generation är det mer viktigt än någonsin. Om inte de får en tilltro till demokrati så kommer hela det fundament som vårt fria samhälle vilar på att undermineras. Det är något jag bävar inför.

Att vi hedrar och minns offren och överlevarna av folkmordet i Srebrenica är en viktig handling i kampen för friheten.

Jag vill avslutningsvis å det varmaste tacka APU Network och Stiftelsen Expo som har organiserat detta möte.

Tack så mycket. Hvala."

Kommentar angående EU-brev om Assad

Jag har idag för TT kommenterat det faktum att Sverige inte undertecknar brev till FN:s säkerhetsråd ang att lyfta frågan om Assadregimens brott i Syrien till Internationella Brottmåldsdomstolen:


(syrien-krigsbrottNV2: Regeringen inte överens)

TT den 14 januari 2013, 21.39

Det är pinsamt att Sverige som enda EU-land inte är med och undertecknar detta brev, för över 60 000 människor har dött nu i Syrien och det är

...uppenbart att regimen ägnar sig åt krigsbrott, säger Fredrik Malm, Folkpartiets utrikespolitiske talesperson, till TT.
Också med tanke på att ingen fredsprocess finns i sikte säger sig Malm vara förvånad över att Sverige "väljer att signalera att vi vill se ett mindre tryck på regimen". Malm säger att regeringen inte är överens i frågan. Från Folkpartiets sida skulle vi gärna se att Sverige undertecknar detta brev."

FN:s MR-råd flaggar halv stång för Kim Jong Il

Det är bra att organisationen UN Watch finns. De granskar FN:s arbete för mänskliga rättigheter, som tyvärr alltför ofta handlar om att släta över eller nonchalera just MR-brott.
UN Watch visar här hur FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) i Geneve flaggar halv stång för att hedra Kim Jong Il.

Det är klart att FN har vissa diplomatiska protokoll att följa. Men måste verkligen det organ som har till uppgift att försvara grundläggande mänskliga rättigheter flagga halv stång för en av världens i särklass mest brutala diktatorer? Den frågan ställer sig UN Watch, och den frågan borde också fler ställa sig.

Bild hämtad från UN Watch