Syrienkatastrofen tar inte semester

Jag skriver idag i Svenska Dagbladet om den humanitära härdsmältan i Mellanöstern till följd av kriget i Syrien och flera andra konflikter.

I korthet går mina förslag ut på att:

1. Öka fokus på humanitära stöd i biståndet.

2. Pressa Gulfstaterna att betala mer till FN:s hjälporgan

3. Stärk Libanons kapacitet och stabilitet

4. Slussa svenska icke-utnyttjade biståndsmedel direkt till FN:s hjälporgan

Här är artikeln i dess helhet:

Den syriska flyktingkatastrofen tar inte semester. Just nu är 5 598 780 syrier registrerade flyktingar i grannländerna. Majoriteten av dessa, drygt 3,5 miljoner finns i Turkiet, nästan 1 miljon i Libanon, knappt 670 000 i Jordanien och 250 000 i Irak (främst i Kurdistanregionen). Därutöver finns miljoner internflyktingar kvar i Syrien, och ytterligare omkring 1 miljon på andra ställen, främst i Europa.

Syrienkriget har skapat flyktingströmmar som tillsammans med en rad andra konflikter (i Jemen, Libyen, Irak, Afrikas horn etc) skapar en humanitär härdsmälta som kommer att vara omöjlig att hantera utan betydligt större ansträngningar från omvärlden. Jag vill i denna text resonera kring detta och ge några förslag.

Det finns idag inga tecken på någon omfattande återuppbyggnad i Syrien. Dels är syriska regimen fullt upptagen att fortsätta kriga, och dels vägrar USA och Europa att bidra med något återuppbyggnadsstöd till Bashar al-Assad. Att syriska regimens allierade Ryssland och Iran skulle finansiera någon återuppbyggnad är inte heller att tänka på. Dessutom är omfattningen av en återuppbyggnad så att större skaror flyktingar skulle kunna återvända så stor och skulle ta så lång tid att det inte skulle kunna lätta på trycket i närtid. Många som har flytt den syriska regimen lär inte heller våga återvända.

Samma sak gäller i flera andra konfliktområden i Nordafrika och Mellanöstern. Den härdsmälta vi nu bevittnar är mer permanent än temporär. En rimlig uppskattning är du som läser detta kommer att få leva med denna katastrof vid Europas husknut under resten av ditt liv.

En mindre grupp av dessa miljoner flyktingar kan och bör vidarebosättas som kvotflyktingar till Europa och andra håll. Men det säger sig självt att detta inte på långa vägar löser den enorma mänskliga tragedi vi nu ser. Sverige tar i år emot 5 000 kvotflyktingar och detta från olika konfliktområden, och då är vi dessutom bland de mest generösa länder. Lösningen ligger i att få slut på krigen, att mödosamt bygga upp samhällen igen och att ge ett större stöd till grannländerna i regionen för att integrera flyktingar och ge möjligheter till utbildning och jobb. Detta kompliceras av den bräckliga säkerheten, att regimerna är hårdhänta, korruptionen är utbredd och misstron mot flyktingarna är stor.

Här är några av mina konkreta förslag:

1. Stärk Libanon

Libanon är det grannland som påverkats mest av Syrienkriget när det handlar om flyktingströmmar. Samtidigt har Libanon en bräcklig statsapparat och komplicerad maktdelning mellan folkgrupper. Den libanesiska staten måste ges ett betydligt större stöd för att hantera landets läge och gräns. Det finns en risk att Libanon kommer att köra ut syriska flyktingar och eftersom många ursprungligen flydde från regimen lär de inte behandlas barmhärtigt i Syrien. Min bild är att det är helt osannolikt att Libanon kan tänka sig att tillåta formell naturalisering av syrier i någon större skala. Men EU bör agera för att Libanon inte ska tvångsrepatriera syrier utan i stället ordna anständiga villkor så länge människor behöver stanna. Samtidigt bör det skapas en mer långsiktig garanti från omvärlden att stödja stabiliteten i Libanon. Detta är förstås betydligt lättare sagt än gjort, det förstår jag också. I ganska hög grad gäller situationen för Libanon även Jordanien, om än läget i Libanon av olika skäl är mer allvarligt och akut.

2. GCC-länderna måste öppna plånboken

Gulfstaterna, inte minst Saudiarabien, Qatar och UAE är Mellanösterns Krösus Sork. De badar i oljemiljarder. Men dessa länder gör alldeles för lite för att bidra till stabilitet och förbättringar i regionen. Tvärtom har de eldat på konflikter och bidragit till den härdsmälta vi nu ser. De vägrar ta emot flyktingar, men i relation till deras rikedomar gör de också för lite för att förbättra den humanitära situationen (med undantag för Kuwait).

Om Gulfstaterna inte vill ta emot flyktingar så bör de ställa upp humanitärt. De är grannländer, del av samma arabiska demos och riskerar dessutom själva att dras med i sönderfallet när konflikter regionaliseras. Sverige bör agera för ett betydligt hårdare tryck på GCC-länderna att öppna plånboken och stödja FN:s humanitära appeller. Den som vill kan gå in på UNOCHAS:s databas för finansiering av humanitär nödhjälp (FTS, Financial Tracking Service) och själv beskåda den kroniska underfinansieringen av den humanitära nödhjälpen. När det gäller den humanitära appellen för Syrien och appellen för de syriska flyktingarna så är ingen av dem finansierade till 40 procent för detta år, trots att det återstår mindre än fyra månader av året.

3. Omdirigera svenskt bistånd

Sverige bör dimensionera om i vårt bistånd. Vi bör lägga en större del på humanitärt bistånd (till World Food Program, UNHCR, UNOCHA etc) och vi bör lägga en större tyngdpunkt på Europas närområde. Det senare handlar inte om att vara eurocentrisk, utan att inse att behoven är så enorma nu.

När vi nu går in i årets sista månader bör icke-utnyttjade biståndsmedel slussas direkt till de humanitära hjälporganen. Sverige bör behålla enprocentsmålet i biståndet.

Fredrik Malm

Riksdagsledamot för Liberalerna

Minskade asylkostnader ger utrymme för högre bistånd

Jag skriver i DN om att öka stödet till de humanitära FN-organen för att hantera den akuta flyktingkrisen i Mellanöstern.

Läs artikeln här.

Riksdagen kör över regeringen om kvotflyktingar

Riksdagen stoppade idag regeringens förslag att använda platser i kvotflyktingsystemet för anhöriginvandring.

Det är bra att regeringens förslag stoppas. För oss i Liberalerna är detta en viktig fråga, kvotflyktingsystemet handlar om att hjälpa de mest utsatta, oavsett om de har en brorsa i Tranås eller ej.

Jag kommenterar idag för SR Ekot.

Om migration i GP

Jag skriver en replik till två miljöpartister som är ute och snurrar i migrationsdebatten.

Min replik här.

MP-texten här.

Intet nytt under solen

Ali Esbati (V) skriver en förutsägbar drapa i Aftonbladet endast i syfte att hamra ned förslag som skulle göra det lättare för unga och nyanlända att få jobb i Sverige. Går att läsa här.

Jag svarar på Aftonbladet Debatt, går att läsa här.

Sönderfallet i Mellanöstern

Jag skriver i Svenska Dagbladet om sönderfallet i Mellanöstern.

Går att läsa här.

Ökat stöd för hjälpa flyktingar

Andelen svenskar som vill ta emot fler flyktingar har ökat stort senaste tiden, enligt en mätning från Ipsos.

Jag kommenterar detta i DN.

Gulfstaternas hyckleri om syriska flyktingar

Jag skriver i Aftonbladet idag om Gulfstaterna och flyktingar från Syrien.

Artikeln här.

Syrisk flicka i Libanon

Lidköping och Skövde

Igår besökte jag Lidköping och Skövde för studiebesök på verksamheter som arbetar med integration och mottagning av ensamkommande barn- och ungdomar. Som alltid mycket intressant. Det görs enorma insatser runt om i Sverige för att mottagandet och integrationen av nyanlända ska fungera, men det finns samtidigt mycket stora utmaningar att skapa jobb, hantera kulturkrockar och stärka vår värdegrund.

Här en intervju i Lidköpings-Nytt med mig och Pär Johnson, Folkpartiets bas i Lidköping.

UAE försöker dupera omvärlden

Förenade Arabemiratens utrikesminister Abdullah bin Zayed fick idag frågan om landet kommer ta emot syriska flyktingar. Protokollet, se sista styckena.

Bin Zayed svarar: "I’ll just say that in the last four years, the UAE has received over 100,000 Syrians. That’s a huge burden for a very small country."

Det är en sanning med mycket stor modifikation. Det finns säkert en hel del syrier i UAE, insläppta på alla möjliga lösa boliner, inklusive tidigare gästarbetare som fått stanna o.s.v. Flyktingstatus blir det däremot icke tal om, för då får man ju rättigheter. Gulfprinsarna förväxlar också gärna att ge en flykting asyl, eller låta UNHCR slussa in fattiga kvotflyktingar, med att ta in utbildad arbetskraft till reapris. Det finns ingen anledning att känna sympati för dessa shejkers påstådda generositet mot dem som lyckats undkomma tunnbomber, halshuggning och utsvältning i Syrien. Snarare försöker de dupera omvärlden att de själva skulle vara utsatta likt Libanon.

Läs gärna min artikel i Aftonbladet om gulfstaterna och flyktingarna.

Syrisk pojke i flyktingläger i Libanon

Kommuntvång fel väg att gå

Regeringen aviserade igår att man går vidare med förslag att införa kommuntvång för mottagande av nyanlända. Orsaken är att alltför många som har fått uppehållstillstånd är kvar i Migrationsverkets mottagningssystem utan att få kommunplacering. Många kommuner tar stort ansvar, men en hel del kan också göra betydligt mer.

Att tvinga kommuner ta emot nyanlända är dock en mindre klok väg att gå. Risken är att det urholkar förtroendet för flyktingmottagandet, att det uppfattas som att den dikteras från Stockholm. Dessutom vill regeringen inte införa några sanktionsmöjligheter mot kommuner som vägrar ta emot nyanlända. Således blir det varken hackat eller malet, men intrycket att regeringen kör över lokalsamhället kommer att kvarstå. Jag kommenterar förslaget för Ekot.

Frågan om kommunalt tvång har också avfärdats av de två nationella samordnarna för flyktingmottagandet Lars Stjernkvist (S) och Gunnar Hedberg (M). Regeringens förslag saknar dessutom stöd i riksdagen.

En bättre väg att gå är att införa krav på kommunal beredskap, vilket innebär att en kommun måste ha beredskap att ta emot så många nyanlända som man kommit överens om med länsstyrelsen (kommuntalen). Just detta föreslår vi i Folkpartiet integrationspolitiska arbetsgrupp som jag leder. Läs vårt förslag här, se punkt 4.

Kanada och kvotflyktingarna

Kanada har nu beslutat ta emot 10 000 kvotflyktingar från Syrien och 3000 från Irak de kommande tre åren. Bra, fler länder bör följa efter. Den här pojken som står barfota i snön i ett av lägren i Libanon har rent statistiskt 1 chans på 334 att få bygga ett nytt liv i Kanada under de kommande tre åren. Plötsligt händer det.

Gulfstaterna och Syrienflyktingarna

Jag skriver i Aftonbladet om Gulfstaternas bottenlösa hyckleri när det gäller flyktingarna från Syrien.

Sedan blodbadet i Syrien bröt ut för snart fyra år sedan har över 3 miljoner syrier flytt landet. De sex GCC-länderna (Saudi, UAE, Qatar, Bahrain, Oman och Kuwait) har sammanlagt tagit emot noll (0) kvotflyktingar och fem (5) asylsökanden från Syrien.

Att notera är att fotbolls-VM i Qatar beräknas kosta 14 miljarder dollar.

Läs artikeln här.

Ljusning på kvotflyktingfronten

Jag har i tidigare blogginlägg (här och här) beskrivit det bedrövligt svaga engagemang från många länder i Europa att ställa upp och ge vidarebosättning för kvotflyktingar, inte minst från Syrien.

Situationen är nu bättre, såtillvida att FN:s flyktingorgan UNHCR sannolikt når målet att garantera 30 000 vidarebosättningar för 2013/2014 för syriska flyktingar i Syriens grannländer. Med tanke på att antalet registrerade flyktingar från Syrien i FN-lägren är fler än 2,4 miljoner så är 30 000 en låg siffra, men UNHCR har nog inte kapacitet att skapa vidarebosättning för fler. Det är en del byråkrati kring sådant och flyktingtragedin i Syrien är så enorm att man måste klara av att hantera registreringen och lägren.

I dagsläget är 18 349 platser för vidarebosättningar för syriska flyktingar klara i hela världen. Sverige tar emot 1200 av dessa. Ytterligare platser lär tillkomma och sedan kommer USA ta emot en del. En majoritet av dessa kvotflyktingar kommer dock inte få permanent uppehälle i det nya landet, utan får så kallad Humanitarian Admission, ett tidsbegränsat uppehålle av humanitära skäl, men som lär förlängas om kriget fortgår i Syrien.

Men faktum kvarstår: Att 2,4 miljoner flyktingar trängs i FN:s läger i grannländerna är inte en hållbar situation. Den som tittar på tidsaxeln över flyktingströmmarna lär inte bli mindre uppgiven:

Kriget i Syrien är långt värre än situationen i grannländerna givetvis. Landet slits i stycken och 5000 år av civilisation hotas. Men när kriget tippar över till Libanon i väster och Irak i öster riskerar vi en regional implosion. I dagsläget är 897 613 personer registrerade flyktingar hos UNHCR i Libanon. Regeringen i Beirut uppskattar antalet syriska flyktingar i Libanon till en miljon. Det motsvarar en femtedel av Libanons befolkning. Att dämpa den stundande katastrofen görs inte genom 30 000 vidarebosättningsplatser för kvotflyktingar. Det enda som kan rädda denna situation är ett slut på kriget i Syrien. Och det är, som vi vet, lättare sagt än gjort.

Det är ännu värre

Från Rojava till Bashur. Kurder från Syrien flyr till Duhok i irakiska Kurdistan.

I mitt förra inlägg gíck jag igenom det svaga engagemanget i EU för att ställa upp för flyktingarna från Syrien. Efter att gått igenom flyktingstatistiken mer noggrant tvingas jag konstatera att situtationen är ännu värre än vad jag beskrev i förra inlägget.

Av EU:s 28 medlemsstater är det bara 13 som är programländer, alltså som har avtal med FN:s flyktingkommissariat UNHCR om att på årsbasis ta emot kvotflyktingar. Över hälften av EU-länderna vägrar alltså att förbinda sig att ta emot en endaste kvotflykting.

Samtidigt uppskattar UNHCR behovet av vidarebosättningsplatser för de mest utsatta av de miljoner flyktingar som finns i olika läger runt om i världen till nästan 700 000 platser.

De 13 EU-länderna som har avtal med UNHCR har för i år förbundit sig att ta emot 5120 kvotflyktingar (se mitt förra inlägg).

När man benar i dessa siffror ser man hur många som kommer från Syrien till EU:

Spanien tar emot 30 syrier
Nederländerna 250
Sverige 400
Luxemburg 60 (Lux är inte programland)
Irland 90 (Irland har förbundit sig till 80 platser, förmodligen tar de emot 10 till)
Ungern 10 (Ungern är inte programland)
Finland 500

Notera att dessa flyktingar med stor sannolikhet dessutom tas från potten om 5120 platser. Det är alltså inte särskilt många nya platser som tillkommer, även de 400 syrier vi i Sverige tar emot tas av vår redan fastslagna kvot på 1900 personer. Istället öronmärker man vidarebosättningsplatser för syrier i redan föreslagna kvoter, vilket kan innebära färre afghaner, kongoleser etc.

Utöver dessa 1340 platser tar Tyskland, Frankrike och Österrike emot 6000 syrier som får tillfälliga uppehållstillstånd (i Tyskland handlar det om 2 år, i de andra länderna vet jag inte) så kallade "humanitarian admissions".

Slutsatsen är alltså att EU-länderna tar emot endast 1340 kvotflyktingar från Syrien i år, och därutöver 6000 personer som får tillfälliga uppehållstillstånd.

Rätt ska vara rätt. Men politiken är ack så fel så fel.

Europas svek mot flyktingarna från Syrien

 

 

Titta på denna pojke. Hans ögon och rädsla. Jag hittade bilden här. Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna förstå hur han känner. Under mitt liv kommer jag aldrig känna en sådan förtvivlan som denna pojke måste känna.

 

Idag höll jag ett av många föredrag om inbördeskrigets Syrien, hos Utrikespolitiska Föreningen i Växjö, vid Linnéuniversitet. Jag gick igenom statistiken över flyktingar från kriget. Om pojken på bilden har flytt vet jag inte, men över en miljon syriska barn under 18 år har flytt, och de utgör drygt hälften av de flyktingar som registrerats i FN-organet UNHCR:s läger i grannländerna och Egypten.

 

Vi måste förstå ett viktigt faktum: Detta är inte ett temporärt blodbad, det är en permanent tragedi. Det är en utmaning som kommer att kräva mycket stora insatser från omvärldens sida inte bara under de kommande åren, utan de kommande årtiondena.

 

Den som flyr från Syrien hamnar med största sannolikhet i något av grannländerna. Där registreras flyktingen i något av UNHCR:s läger. Så här ser situationen ut idag (2/12 2013), enligt siffror från UNHCR:

 

Libanon: 762 242 registrerade syriska flyktingar hos UNHCR (173 910 hushåll),

71 443 väntar på registrering
Regeringen i Beirut uppskattar att 1 miljon finns i landet

Turkiet: 536 371 registrerade hos UNHCR, Ankara uppskattar 700,000 syrier i Turkiet

Jordanien: 663 008 registrerade hos UNHCR

Irak: 208 054 registrerade (73 577 hushåll), Nästan samtliga är i Kurdistan

Egypten: 128 158 registrerade hos UNHCR, Regeringen uppskattar 300 000 i landet.

Totalt: 2 286 415 registrerade flyktingar hos UNHCR, 71 443 ännu inte registrerade.

Låt oss nu titta på tidsaxeln, hur flyktingströmmarna till grannländerna har ökat:

 

Situationen i Syrien är bokstavligen ett helvete. De interna flyktingarna i landet är uppskattningsvis dubbelt så många som dem som har flytt till grannländerna. Risken för att kriget ska sprida sig är överhängande, framför allt för Libanon. Med fem miljoner invånare, en skör maktbalans och interna motsättningar, skapar trycket från Syrien en situation som är ohållbar. Kommer kriget med full kraft till Damaskus kommer flyktingarna till Libanon att bli betydligt fler, och om regimen skulle falla i Syrien lär det bli rena syndafloden.

 

Det är absolut nödvändigt att europeiska ledare och resten av omvärlden samlar sig för ett omfattande och betydligt mer aktivt stöd till Libanon.

 

Låt oss nu titta på hur mycket (eller snarare lite) länderna i Europeiska Unionen ställer upp och tar emot flyktingar från UNHCR:s läger, så kallade kvotflyktingar.

 

Siffrorna för i år ser ut så här, enligt siffror från UNHCR som jag fick från Justitiedepartementets migrationsavdelning:

 

EU Resettlement Quotas For UNHCR Referrals 2013:

 

Belgium 100

Czech Republic 40

Denmark 500

Finland 750

France 100

Germany 300

Ireland 80

The Netherlands 500

Portugal 30

Romania 40

Spain 30

Sweden 1900

United Kingdom 750

 

Total: 5120

 

Europeiska Unionens 28 medlemsstater har hittills i år förbundit sig att ta emot 5120 kvotflyktingar. Detta handlar om flyktingar från hela världen, inte bara från Syrien. Samtidigt trängs nästan 2,3 miljoner människor, varav fler än hälften är under 18 år, i flyktinglägren för syrier. Av dessa 5120 kommer 1370 personer från Syrien, samt 100 platser till (Ungern 10, Irland 10 och Luxemburg 60) och därutöver 6000 tillfälliga uppehållstillstånd, så kallade "humanitarian admissions".

 

Vi talar alltså om endast 1450 kvotflyktingar, vid sidan av de som får tillfälligt uppehälle.

 

Är det detta vi kallar för ansvar i Europa? Är det detta vi kallar att bidra till stabiliteten i Mellanöstern? Mellanöstern är, som det heter på byråkratspråk, vårt "södra grannskap". Det är inga optimala grannar vi har, det ska sägas, men är det rimligt att så fullständigt ogenerat vända ryggen till miljoner civila i och från Syrien?

 

Det är sant att flyktingar från Syrien åker direkt till Europa, men det är bara en liten del i marginalen jämfört med dem som trängs precis utanför landets gränser. Att hjälpa till på plats är avgörande, framför allt att avlasta Libanon. Men att avlasta grannländerna måste också innebära att fler flyktingar tas emot i Europa på kvot. Dukar Libanon under till följd av kriget i Syrien ligger sjövägen öppen till Cypern och resten av länderna i Sydeuropa. Det ligger också i vårt eget intresse att denna humanitära härdsmälta kan hanteras på ett sätt där vi löser en katastrof istället för att bidra till en apokalyps.

 

Vad betyder då detta för Sverige? Ärligt talat inte på något sätt mer än vad vårt land klarar av. Vi tar idag emot flest syriska flyktingar i Europa, men det är ändå betydligt färre än de som kom under krigen på Balkan och Irakkriget. Situationen i Sverige är betydigt bättre idag än vad den var 1992 när Bosnien-Hercegovina stod i lågot. Då var det politiskt kaos, djup lågkonjunktur med massarbetslöshet, riksbanken tvingades höja styrräntan till ofattbara 500 procent i september 1992, Ny Demokrati havererade i riksdagen och Lasermannen satte skräck i invandrare. Åren 1991-1992 begicks 112 attentat mot flyktingförläggningar i Sverige. Vi tog emot över 80 000 människor från Bosnien-Hercegovina under de, för vårt land, mycket tuffa förhållandena.

 

Idag är vi inte i närheten av något sådant i Sverige. Ekonomin är i ordning trots skuldkrisen i Europa, arbetslösheten är hög men går inte att jämföra med läget i början av 90-talet. Kommunsektorn går totalt sett plus, de flesta kommuner har avtal med Migrationsverket och vi har, trots en del brister, ett fungerande mottagande. Dessutom är flyktingarna från Syrien, hittills ca 15 000 personer, betydligt färre än de stora vågorna av flyktingar från tidigare krig.

 

Vårt land klarar av att ta emot dem som flyr hit från Syrien. Våra politiker har ett ansvar att kräva av andra europeiska länder att ställa upp i en betydligt större utsträckning än hittills för att avlasta Syriens grannar och upprätthålla en anständighet gentemot de FN-organ vi gemensamt har ett ansvar för.

 

I slutändan handlar det om pojken på bilden här uppe. Han är ingen massinvandrare. Om han knackar på vår dörr ska vi släppa in honom.

Möte för utsatta kristna i Mellanöstern

Jag deltar på ett stödmöte för utsatta kristna i Mellanöstern, nu på torsdag i Skärholmen. Se inbjudan nedan.

Här går att läsa mer om Folkpartiets och min uppfattning kring detta:

Folkpartiets rapport "Mellanöstern Brinner" om situationen för assyrier i Irak och Syrien.
Min och Johan Pehrsons artikel "Kristna håller på att utrotas", i Hemmets Vän.
Min artikel "Tala klarspråk om kristna i Mellanöstern", i Kyrkans Tidning.

Artikel om Syrien, EU och flyktingar i Gefle Dagblad

Jag skriver om EU och Syrien i Gefle Dagblad tillsammans med Hans Backman, Folkpartiets talesperson i migrationsfrågor. Artikeln går att läsa här.