Jag har i tidigare blogginlägg (här och här) beskrivit det bedrövligt svaga engagemang från många länder i Europa att ställa upp och ge vidarebosättning för kvotflyktingar, inte minst från Syrien.
Situationen är nu bättre, såtillvida att FN:s flyktingorgan UNHCR sannolikt når målet att garantera 30 000 vidarebosättningar för 2013/2014 för syriska flyktingar i Syriens grannländer. Med tanke på att antalet registrerade flyktingar från Syrien i FN-lägren är fler än 2,4 miljoner så är 30 000 en låg siffra, men UNHCR har nog inte kapacitet att skapa vidarebosättning för fler. Det är en del byråkrati kring sådant och flyktingtragedin i Syrien är så enorm att man måste klara av att hantera registreringen och lägren.
I dagsläget är 18 349 platser för vidarebosättningar för syriska flyktingar klara i hela världen. Sverige tar emot 1200 av dessa. Ytterligare platser lär tillkomma och sedan kommer USA ta emot en del. En majoritet av dessa kvotflyktingar kommer dock inte få permanent uppehälle i det nya landet, utan får så kallad Humanitarian Admission, ett tidsbegränsat uppehålle av humanitära skäl, men som lär förlängas om kriget fortgår i Syrien.
Men faktum kvarstår: Att 2,4 miljoner flyktingar trängs i FN:s läger i grannländerna är inte en hållbar situation. Den som tittar på tidsaxeln över flyktingströmmarna lär inte bli mindre uppgiven:
Kriget i Syrien är långt värre än situationen i grannländerna givetvis. Landet slits i stycken och 5000 år av civilisation hotas. Men när kriget tippar över till Libanon i väster och Irak i öster riskerar vi en regional implosion. I dagsläget är 897 613 personer registrerade flyktingar hos UNHCR i Libanon. Regeringen i Beirut uppskattar antalet syriska flyktingar i Libanon till en miljon. Det motsvarar en femtedel av Libanons befolkning. Att dämpa den stundande katastrofen görs inte genom 30 000 vidarebosättningsplatser för kvotflyktingar. Det enda som kan rädda denna situation är ett slut på kriget i Syrien. Och det är, som vi vet, lättare sagt än gjort.