Titta på denna pojke. Hans ögon och rädsla. Jag hittade bilden här. Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna förstå hur han känner. Under mitt liv kommer jag aldrig känna en sådan förtvivlan som denna pojke måste känna.
Idag höll jag ett av många föredrag om inbördeskrigets Syrien, hos Utrikespolitiska Föreningen i Växjö, vid Linnéuniversitet. Jag gick igenom statistiken över flyktingar från kriget. Om pojken på bilden har flytt vet jag inte, men över en miljon syriska barn under 18 år har flytt, och de utgör drygt hälften av de flyktingar som registrerats i FN-organet UNHCR:s läger i grannländerna och Egypten.
Vi måste förstå ett viktigt faktum: Detta är inte ett temporärt blodbad, det är en permanent tragedi. Det är en utmaning som kommer att kräva mycket stora insatser från omvärldens sida inte bara under de kommande åren, utan de kommande årtiondena.
Den som flyr från Syrien hamnar med största sannolikhet i något av grannländerna. Där registreras flyktingen i något av UNHCR:s läger. Så här ser situationen ut idag (2/12 2013), enligt siffror från UNHCR:
Libanon:
762 242 registrerade syriska flyktingar hos UNHCR (173 910 hushåll),
71 443 väntar på registrering
Regeringen i Beirut uppskattar att 1 miljon finns i landet
Turkiet: 536 371 registrerade hos UNHCR, Ankara uppskattar 700,000 syrier i Turkiet
Jordanien: 663 008 registrerade hos UNHCR
Irak: 208 054 registrerade (73 577 hushåll), Nästan samtliga är i Kurdistan
Egypten: 128 158 registrerade hos UNHCR, Regeringen uppskattar 300 000 i landet.
Totalt: 2 286 415 registrerade flyktingar hos UNHCR, 71 443 ännu inte registrerade.
Låt oss nu titta på tidsaxeln, hur flyktingströmmarna till grannländerna har ökat:
Situationen i Syrien är bokstavligen ett helvete. De interna flyktingarna i landet är uppskattningsvis dubbelt så många som dem som har flytt till grannländerna. Risken för att kriget ska sprida sig är överhängande, framför allt för Libanon. Med fem miljoner invånare, en skör maktbalans och interna motsättningar, skapar trycket från Syrien en situation som är ohållbar. Kommer kriget med full kraft till Damaskus kommer flyktingarna till Libanon att bli betydligt fler, och om regimen skulle falla i Syrien lär det bli rena syndafloden.
Det är absolut nödvändigt att europeiska ledare och resten av omvärlden samlar sig för ett omfattande och betydligt mer aktivt stöd till Libanon.
Låt oss nu titta på hur mycket (eller snarare lite) länderna i Europeiska Unionen ställer upp och tar emot flyktingar från UNHCR:s läger, så kallade kvotflyktingar.
Siffrorna för i år ser ut så här, enligt siffror från UNHCR som jag fick från Justitiedepartementets migrationsavdelning:
EU Resettlement Quotas For UNHCR Referrals 2013:
Belgium 100
Czech Republic 40
Denmark 500
Finland 750
France 100
Germany 300
Ireland 80
The Netherlands 500
Portugal 30
Romania 40
Spain 30
Sweden 1900
United Kingdom 750
Total: 5120
Europeiska Unionens 28 medlemsstater har hittills i år förbundit sig att ta emot 5120 kvotflyktingar. Detta handlar om flyktingar från hela världen, inte bara från Syrien. Samtidigt trängs nästan 2,3 miljoner människor, varav fler än hälften är under 18 år, i flyktinglägren för syrier. Av dessa 5120 kommer 1370 personer från Syrien, samt 100 platser till (Ungern 10, Irland 10 och Luxemburg 60) och därutöver 6000 tillfälliga uppehållstillstånd, så kallade "humanitarian admissions".
Vi talar alltså om endast 1450 kvotflyktingar, vid sidan av de som får tillfälligt uppehälle.
Är det detta vi kallar för ansvar i Europa? Är det detta vi kallar att bidra till stabiliteten i Mellanöstern? Mellanöstern är, som det heter på byråkratspråk, vårt "södra grannskap". Det är inga optimala grannar vi har, det ska sägas, men är det rimligt att så fullständigt ogenerat vända ryggen till miljoner civila i och från Syrien?
Det är sant att flyktingar från Syrien åker direkt till Europa, men det är bara en liten del i marginalen jämfört med dem som trängs precis utanför landets gränser. Att hjälpa till på plats är avgörande, framför allt att avlasta Libanon. Men att avlasta grannländerna måste också innebära att fler flyktingar tas emot i Europa på kvot. Dukar Libanon under till följd av kriget i Syrien ligger sjövägen öppen till Cypern och resten av länderna i Sydeuropa. Det ligger också i vårt eget intresse att denna humanitära härdsmälta kan hanteras på ett sätt där vi löser en katastrof istället för att bidra till en apokalyps.
Vad betyder då detta för Sverige? Ärligt talat inte på något sätt mer än vad vårt land klarar av. Vi tar idag emot flest syriska flyktingar i Europa, men det är ändå betydligt färre än de som kom under krigen på Balkan och Irakkriget. Situationen i Sverige är betydigt bättre idag än vad den var 1992 när Bosnien-Hercegovina stod i lågot. Då var det politiskt kaos, djup lågkonjunktur med massarbetslöshet, riksbanken tvingades höja styrräntan till ofattbara 500 procent i september 1992, Ny Demokrati havererade i riksdagen och Lasermannen satte skräck i invandrare. Åren 1991-1992 begicks 112 attentat mot flyktingförläggningar i Sverige. Vi tog emot över 80 000 människor från Bosnien-Hercegovina under de, för vårt land, mycket tuffa förhållandena.
Idag är vi inte i närheten av något sådant i Sverige. Ekonomin är i ordning trots skuldkrisen i Europa, arbetslösheten är hög men går inte att jämföra med läget i början av 90-talet. Kommunsektorn går totalt sett plus, de flesta kommuner har avtal med Migrationsverket och vi har, trots en del brister, ett fungerande mottagande. Dessutom är flyktingarna från Syrien, hittills ca 15 000 personer, betydligt färre än de stora vågorna av flyktingar från tidigare krig.
Vårt land klarar av att ta emot dem som flyr hit från Syrien. Våra politiker har ett ansvar att kräva av andra europeiska länder att ställa upp i en betydligt större utsträckning än hittills för att avlasta Syriens grannar och upprätthålla en anständighet gentemot de FN-organ vi gemensamt har ett ansvar för.
I slutändan handlar det om pojken på bilden här uppe. Han är ingen massinvandrare. Om han knackar på vår dörr ska vi släppa in honom.
