Syrienkatastrofen tar inte semester

Jag skriver idag i Svenska Dagbladet om den humanitära härdsmältan i Mellanöstern till följd av kriget i Syrien och flera andra konflikter.

I korthet går mina förslag ut på att:

1. Öka fokus på humanitära stöd i biståndet.

2. Pressa Gulfstaterna att betala mer till FN:s hjälporgan

3. Stärk Libanons kapacitet och stabilitet

4. Slussa svenska icke-utnyttjade biståndsmedel direkt till FN:s hjälporgan

Här är artikeln i dess helhet:

Den syriska flyktingkatastrofen tar inte semester. Just nu är 5 598 780 syrier registrerade flyktingar i grannländerna. Majoriteten av dessa, drygt 3,5 miljoner finns i Turkiet, nästan 1 miljon i Libanon, knappt 670 000 i Jordanien och 250 000 i Irak (främst i Kurdistanregionen). Därutöver finns miljoner internflyktingar kvar i Syrien, och ytterligare omkring 1 miljon på andra ställen, främst i Europa.

Syrienkriget har skapat flyktingströmmar som tillsammans med en rad andra konflikter (i Jemen, Libyen, Irak, Afrikas horn etc) skapar en humanitär härdsmälta som kommer att vara omöjlig att hantera utan betydligt större ansträngningar från omvärlden. Jag vill i denna text resonera kring detta och ge några förslag.

Det finns idag inga tecken på någon omfattande återuppbyggnad i Syrien. Dels är syriska regimen fullt upptagen att fortsätta kriga, och dels vägrar USA och Europa att bidra med något återuppbyggnadsstöd till Bashar al-Assad. Att syriska regimens allierade Ryssland och Iran skulle finansiera någon återuppbyggnad är inte heller att tänka på. Dessutom är omfattningen av en återuppbyggnad så att större skaror flyktingar skulle kunna återvända så stor och skulle ta så lång tid att det inte skulle kunna lätta på trycket i närtid. Många som har flytt den syriska regimen lär inte heller våga återvända.

Samma sak gäller i flera andra konfliktområden i Nordafrika och Mellanöstern. Den härdsmälta vi nu bevittnar är mer permanent än temporär. En rimlig uppskattning är du som läser detta kommer att få leva med denna katastrof vid Europas husknut under resten av ditt liv.

En mindre grupp av dessa miljoner flyktingar kan och bör vidarebosättas som kvotflyktingar till Europa och andra håll. Men det säger sig självt att detta inte på långa vägar löser den enorma mänskliga tragedi vi nu ser. Sverige tar i år emot 5 000 kvotflyktingar och detta från olika konfliktområden, och då är vi dessutom bland de mest generösa länder. Lösningen ligger i att få slut på krigen, att mödosamt bygga upp samhällen igen och att ge ett större stöd till grannländerna i regionen för att integrera flyktingar och ge möjligheter till utbildning och jobb. Detta kompliceras av den bräckliga säkerheten, att regimerna är hårdhänta, korruptionen är utbredd och misstron mot flyktingarna är stor.

Här är några av mina konkreta förslag:

1. Stärk Libanon

Libanon är det grannland som påverkats mest av Syrienkriget när det handlar om flyktingströmmar. Samtidigt har Libanon en bräcklig statsapparat och komplicerad maktdelning mellan folkgrupper. Den libanesiska staten måste ges ett betydligt större stöd för att hantera landets läge och gräns. Det finns en risk att Libanon kommer att köra ut syriska flyktingar och eftersom många ursprungligen flydde från regimen lär de inte behandlas barmhärtigt i Syrien. Min bild är att det är helt osannolikt att Libanon kan tänka sig att tillåta formell naturalisering av syrier i någon större skala. Men EU bör agera för att Libanon inte ska tvångsrepatriera syrier utan i stället ordna anständiga villkor så länge människor behöver stanna. Samtidigt bör det skapas en mer långsiktig garanti från omvärlden att stödja stabiliteten i Libanon. Detta är förstås betydligt lättare sagt än gjort, det förstår jag också. I ganska hög grad gäller situationen för Libanon även Jordanien, om än läget i Libanon av olika skäl är mer allvarligt och akut.

2. GCC-länderna måste öppna plånboken

Gulfstaterna, inte minst Saudiarabien, Qatar och UAE är Mellanösterns Krösus Sork. De badar i oljemiljarder. Men dessa länder gör alldeles för lite för att bidra till stabilitet och förbättringar i regionen. Tvärtom har de eldat på konflikter och bidragit till den härdsmälta vi nu ser. De vägrar ta emot flyktingar, men i relation till deras rikedomar gör de också för lite för att förbättra den humanitära situationen (med undantag för Kuwait).

Om Gulfstaterna inte vill ta emot flyktingar så bör de ställa upp humanitärt. De är grannländer, del av samma arabiska demos och riskerar dessutom själva att dras med i sönderfallet när konflikter regionaliseras. Sverige bör agera för ett betydligt hårdare tryck på GCC-länderna att öppna plånboken och stödja FN:s humanitära appeller. Den som vill kan gå in på UNOCHAS:s databas för finansiering av humanitär nödhjälp (FTS, Financial Tracking Service) och själv beskåda den kroniska underfinansieringen av den humanitära nödhjälpen. När det gäller den humanitära appellen för Syrien och appellen för de syriska flyktingarna så är ingen av dem finansierade till 40 procent för detta år, trots att det återstår mindre än fyra månader av året.

3. Omdirigera svenskt bistånd

Sverige bör dimensionera om i vårt bistånd. Vi bör lägga en större del på humanitärt bistånd (till World Food Program, UNHCR, UNOCHA etc) och vi bör lägga en större tyngdpunkt på Europas närområde. Det senare handlar inte om att vara eurocentrisk, utan att inse att behoven är så enorma nu.

När vi nu går in i årets sista månader bör icke-utnyttjade biståndsmedel slussas direkt till de humanitära hjälporganen. Sverige bör behålla enprocentsmålet i biståndet.

Fredrik Malm

Riksdagsledamot för Liberalerna

EU:s inre marknad firar 25 år

I år firar EU:s inre marknad 25 år. Jag skriver om detta i flera svenska tidningar, tillsammans med Europaparlamentariker Cecilia Wikström (L).

Mellan 1994 och 2015 nästan fyrdubblades handeln med varor inom EU från 800 miljarder euro till över 3000 miljarder. Genom ökad handel har den inre marknaden bidragit till framväxten av miljontals nya arbetstillfällen runt om i Europa samtidigt som vi konsumenter genom en ökad konkurrens har fått tillgång till bättre varor till bättre pris.

Artikeln går att läsa här.

Vänsterpartiet och regimen på Kuba

Jag avslöjar i Aftonbladet idag att Vänsterpartiet återigen är involverat i hyllningsmöten till diktaturen på Kuba. Det sker tillsammans med den kubanska regimens lobbygrupp i Sverige, samma organisation som Lars Ohly tidigare tvingades att lämna efter massiv kritik. Partiet har också flera kandidater i höstens val som är involverade i samma organisation. Det är upprörande att Vänsterpartiet ännu inte klippt banden till totalitära regimer.

Artikeln går att läsa här.

Stoppa illegal handel med små och lätta vapen

Jag befinner mig i New York för FN:s konferens om hur vi kan begränsa och bekämpa spridning och illegal handel med små och lätta vapen (Small Arms and Light Weapons). Det handlar om vapen som kommer i fel händer och används i, inte minst, gängkrig och terrordåd. Det är mycket viktigt att detta arbete går framåt på ett globalt plan. Det finns en handlingsplan för att begränsa olaglig vapenhandel, och denna konferens är den tredje översynen av denna handlingsplan.

I Sverige råder i hög grad enighet i dessa frågor. Vi stöder fullt ut arbetet att implementera handlingsplanen. Vi företräder en restriktiv linje och vill också ha tydliga skrivningar i slutprodukten om ammunition och hänvisningar till mål 16.4 i SDG-hållbarhetsmålen. Vi samarbetar givetvis nära med andra EU-medlemmar.

Små och lätta vapen handlar om t ex AK-vapen, manpads, olika skjutvapen ungefär upp till 100 mm kaliber, för militärt bruk. Det handlar inte om sportskytte, jakt etc. Det kan delvis vara samma sorters vapen (till exempel pistoler) men aktionsplanen och FN-processen handlar alltså om illegal handel med vapen, inte vapen som köps lagligt och med licens.

Det finns, grovt sett, två läger i dessa frågor. Många stater har liknande restriktiv uppfattning som Sverige, medan en grupp stater mer betonar suveränitetsaspekter.

För svensk del har vi en stor problematik där vapen från Balkan hittar upp till organiserade kriminella och används i uppgörelser i Sverige. Detta är ett område där Sverige bör stärka sitt internationella engagemang och bistå med konkreta insatser så som exempelvis utbildning av andra försvarsmakter om implementering av handlingsplanen, best practises och regelverk och för hur vapen och ammunition ska lagerhållas på säkert sätt och inte få fötter och spridas till kriminella och terrorister.

För mig är detta delvis en ny fråga att fördjupa mig i. Mitt fokus i riksdagen är ju utrikespolitik och migrationsfrågor. Det ska bli mycket intressant att borra djupare i dessa viktiga frågor som skördar så många människoliv, förlänger konflikter och sliter sönder samhällen. Kan man göra något för en bättre värld kan man verkligen börja här.

Bygg relationer med Armenien

Sverige bör bygga mer relationer med Armenien, skriver jag i Upsala Nya Tidning.

Artikeln kan läsas här.

I korthet: Sammetsrevolutionen i Armenien har gått fredligt till väga. Sverige har också öppnat ambassad i Jerevan 2014. Det finns mer förutsättningar för handel, vilket också är viktigt för Armenien som idag är kraftigt beroende av Ryssland. Mer handel med andra länder gör att Armenien också får större möjligheter att själva fatta långsiktiga strategiska beslut för sitt land. Därtill bör noteras att Armenien vill ha goda relationer med Sverige och EU, man är inte fientligt inställt till västvärlden på samma sätt som de tre stora grannländerna Ryssland, Iran och Turkiet är.

FN:s råd för mänskliga rättigheter måste göras om i grunden

Jag skriver en artikel på SVT Opinion med anledning av att USA beslutat att lämna FN:s MR-råd.

Artikeln kan läsas här.

Dessa krav bör Sverige ställa på Turkiet

Jag skriver i Aftonbladet med anledning av valet i Turkiet. Texten publicerades 17 juni, alltså före valet. Läs artikeln här.

Synpunkter på förslag om ensamkommande

Regeringen har nu överlämnat lagrådsremiss om att en stor grupp ensamkommande mellan 18-25 år gamla ska kunna få uppehållstillstånd för studier på gymnasiet eller komvux, trots att de har fått avslag på sina asylansökningar och att det inte heller funnits andra grunder att bevilja dem uppehållstillstånd på. Det handlar om ca 9 000 personer. Lagrådet ska nu yttra sig över remissen och därefter kan det bli en proposition som riksdagen behandlar senare i vår. Lagrådsremissen finns att läsa här.

I detta inlägg ska jag försöka reda ut en del kring detta. Till att börja med vill jag klargöra att Liberalerna inte stödjer detta förslag. Vi är mycket kritiska, i likhet med en rad remissinstanser som gav synpunkter på det tidigare utkastet till lagrådsremiss som kom i januari. Det finns mycket starka sakliga invändningar mot regeringens förslag.

Förslaget har stöd av de rödgröna partierna medan Liberalerna, KD, M och SD är emot. Det förväntas gå igenom i riksdagen om det får stöd av Centerpartiet. Man kan notera att Socialdemokraterna aldrig velat lägga fram detta förslag, men har accepterat det då Miljöpartiet har ställt ultimatum.

Det finns flera delar av förslaget som är problematiska. Låt mig peka på de mest centrala:

ASYLPROCESSEN POLITISERAS

Regeringens förslag innebär att en stor grupp personer ska kunna få uppehållstillstånd i Sverige trots att de har fått avslag på sina asylansökningar. Samtliga som omfattas är myndiga och saknar skyddsskäl enligt Migrationsverket och i många fall också av förvaltningsrätt och kammarrätt. Det har inte heller funnits annan grund för att bevilja dem uppehållstillstånd.

Regeringen vill nu att riksdagen ska köra över både Migrationsverket och domstolarnas beslut och domar. Det ska dessutom ske kollektivt för så många som 9 000 personer. Den individuella prövningen sätts därmed ur spel. Sverige går tillbaka till en ordning där asylprocessen politiseras, och högljudda kampanjer kan leda till att vissa grupper får en mer fördelaktig behandling framför andra asylsökande.

I praktiken innebär regeringens förslag en amnesti för dem som sökte asyl i Sverige som ensamkommande före 24 november 2015 och som drabbats att handläggningstider längre än 15 månader, och som har fått avslag. De allra flesta är afghaner och den stora majoriteten är män. Personer som är dömda för brott eller lämnat landet omfattas inte.

Förslaget innebär tidsbegränsade uppehållstillstånd om personen studerar eller meddelar att hen har för avsikt att studera på gymnasiet, komvux eller på en yrkesutbildning. Personen behöver inte ens vara inskriven på en utbildning när ansökan görs för detta uppehållstillstånd, det räcker att hävda att man har för avsikt att studera. Gymnasieskolan används därmed som trampolin för migrationspolitiska amnestier.

Detta innebär att myndiga personer som saknar skyddsskäl och har gått under jorden drar vinstlotten och får stanna i Sverige, medan de som accepterat ett avslag och återvänt drar nitlotten. Hur är detta rättvist? Och hur bidrar det till att upprätthålla legitimitet för myndigheters och domstolars beslut?

Det spelar heller ingen roll om en person farit med osanning om sin ålder, så länge detta inte upptäcktes redan när asylansökan lämnades in. Men under hösten 2015 var belastningen så stor att kontrollen av åldern var mycket bristfällig. Endast uppenbara fall där personer var betydligt äldre än 18 år kunde leda till att de bedömdes som myndiga när de anlände.

IDENTITETSKRAVET

En annan viktig invändning mot regeringens förslag gäller identitetskrav. En person som inte åberopar skyddsskäl (t ex en arbetskraftsinvandrare) måste i Sverige kunna styrka sin identitet, vilket vanligtvis sker med ett pass. För en person som åberopar skyddsskäl (alltså en som söker asyl) gäller en lägre grad av beviskrav – då måste personen kunna göra sin identitet sannolik. Det kan man till exempel göra genom en muntlig berättelse. Detta har att göra med att personer kanske saknar identitetshandlingar, eller att tillförlitligheten i de handlingar som finns kan ifrågasättas, men där personen på andra sätt kan göra sin identitet sannolik.

Bekymret för de 9 000 personerna som omfattas av regeringens förslag är att många dem varken kunnat styrka sin identitet eller ens göra den sannolik. Det har till stor del att göra med åldern. Många av de ensamkommande har inte kunnat göra sin ålder sannolik, och därmed inte heller sin identitet. De klarar alltså inget av de beviskrav som ställs vad gäller identitet.

Regeringens slutsats av detta är att helt slopa kravet på att dessa personer ska göra sin identitet sannolik.

Regeringen föreslår att lagtexten ska lyda exakt som följer: ”Uppehållstillstånd får beviljas även om utlänningens identitet är oklar och han eller hon inte kan göra sin uppgivna identitet sannolik”. (16 f §, sida 9 i lagrådsremissen)

Tusentals personer med beslut om utvisning ska alltså kunna få uppehållstillstånd, och dessutom utan krav att ens göra sin identitet sannolik. Regeringen frångår därmed huvudregeln när det gäller uppehållstillstånd på andra grunder än skyddsbehov.

Detta menar jag är orimligt. Jag förfäktar nämligen den idag möjligen något udda uppfattningen att det ligger i den svenska statens intresse att veta vilka personer som beviljas tillstånd att vistas i landet.

TRYCKET PÅ SVENSKA SKOLAN

En annan fråga är vilka konsekvenser förslaget får för skolan. Redan idag har vi stora utmaningar att klara kunskapsmål och likvärdighet. Från Liberalernas sida är vi kritiska till att den svenska gymnasieskolan blir ett verktyg för migrationspolitiken. Det är inte rimligt att studier på till exempel språkintroduktion på gymnasiet är att betrakta som skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Det är behovet av skydd som ska avgöra.

Antalet 9 000 personer motsvarar ungefär 300 skolklasser, eller ungefär 8-9 stora gymnasieskolor i Sverige, i storleksordningen Norra Real i Stockholm eller Schillerska i Göteborg. Hur många som kommer att ansöka om uppehållstillståndet vet vi förstås inte, men det får förmodas att många vill stanna i Sverige.

Frågan är hur förslaget kommer att påverka lärare och skolledare. Lärare och rektor som måste slå fast om eleven har skött sina studier. Om skolan anser att eleven inte har skött sina studier kommer inte uppehållstillståndet kunna förlängas och personen måste lämna Sverige. Här finns en uppenbar risk att lärare och rektorer ska fatta beslut som blir avgörande för om en person får stanna i landet, och kan utsättas för tryck utifrån att godkänna eleven för att undvika utvisning. Det är inte rimligt att lägga ett sådant ansvar på skolpersonal. Det är Migrationsverket som ska fatta beslut om personer får stanna eller inte i Sverige.

Samtidigt är kraven på att klara studierna väldigt lågt satta. Eleven har inga krav att få godkända betyg. Det enda krav som ställs är att eleven ska ”redovisa studieaktivitet”. Men oavsett hur låga krav regeringen ställer så kommer man inte undan att eleverna går i en klass, har lärare, ska närvara på lektioner och sköta sig. Därmed blir lärare och rektor i slutändan, hur man än vrider och vänder på det, en del av beslutet om personerna får förnyade uppehållstillstånd eller måste utvisas.

Det finns ytterligare ett problem. Eftersom många inte kunnat göra sin ålder sannolik har Migrationsverket skrivit åldern så att 18-årsdagen infaller samma dag som (avslags)beslutet fattas. Personer kan alltså vara betydligt äldre än den ålder som är registrerad. Migrationsverket konstaterade också i sitt tidigare remissvar att ”Förslaget innebär därför att personer som kan vara flera år äldre än vad som framgår av födelseuppgifterna i beslutet om uppehållstillstånd kommer att beviljas uppehållstånd och därmed studera på gymnasiet”.

Det innebär att personer som kan vara flera år äldre än 20 sätts i skolklasser på gymnasiet med 16-åringar.

EFTER STUDIERNA

Slutmålet för denna de facto-amnesti är att de ensamkommande ska kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det ska ske ge genom att den som avslutat sin utbildning får sex månader på sig att hitta ett jobb med lön i nivå med kollektivavtal. Misslyckas personen med detta så måste han eller hon lämna Sverige. Risken är att många inte klarat att få gymnasieexamen. Det lär inte underlätta möjligheterna att få jobb.

De flesta ensamkommande läser eller har läst språkintroduktion. Det är formellt ett gymnasieprogram, men i praktiken handlar det om att lära sig grundläggande svenska för att därefter kunna läsa ett nationellt program.

Skolverket har siffror på hur många som läst språkintroduktion som sedan får en gymnasieexamen. År 2011 påbörjade 3 679 personer språkintroduktion i svensk gymnasieskola. Av dem hade 0,4 procent tagit gymnasieexamen efter 3 år. Det är förstås orimligt att förvänta sig att nyanlända så snabbt ska klara gymnasiet. Efter 5 år hade 14,7 procent fått examen. Med andra ord hade 85 personer av 100 ingen examen efter 5 år.

År 2011 var fyra år före flyktingkrisen. Med tanke på det kraftigt ökade antalet som nu skrivits in, den höga belastningen i skolorna och en stor social problematik så lär inte resultatet vara särskilt mycket bättre nu.

Vi talar alltså om en stor grupp personer där de allra flesta sannolikt inte kommer att nå gymnasieexamen. Efter avslutade studier ska de hitta jobb på sex månader, annars måste de lämna Sverige. Här finns en uppenbar risk att personer i desperat jakt på jobb blir utnyttjade, skuldsatta, får skenanställningar och liknande.

VAD KOSTAR REGERINGENS FÖRSLAG?

Regeringen skriver i lagrådsremissen att man bedömer att kostnaderna kommer att öka för Migrationsverket, för domstolarna, för den statliga ersättningen till kommuner och landsting och för studiestöd. Regeringen uppskattar kostnaderna på statsbudgeten för de kommande tre åren till totalt 2,9 miljarder kronor.

Därtill kommer kostnader för kommuner som inte täcks av staten. Komvux omfattas inte av skatteutjämningssystemet vilket kan öka kostnader i kommuner som redan har många nyanlända och en svagare skattebas. SKL och flera kommuner vill i sina remissvar ha ersättning för utbildningsplatser och ekonomiskt bistånd. Skolinspektionen och lärarfack menar att det lär påverka skolornas administration och ställa mer krav på stöd och handledning. Jag förmodar att ett antal tusen fler elever i skolan också innebär kostnader för fler lärare. Domstolsverket kräver ökade anslag för att domstolarna ”även fortsättningsvis ska kunna avgöra mål på ett effektivt och rättssäkert sätt”.

De ensamkommande förväntas själva ordna sitt boende och finansiera sitt uppehälle med studielån hos CSN.

SAMMANFATTNING

Alla som söker asyl får inte stanna. En del får avslag. Detta kan vara mycket smärtsamt och svårt att hantera, inte bara för den enskilde utan också för personer som hjälper, stödjer och på olika sätt involveras under väntan på beslut. Men det är en målkonflikt som vi politiker, särskilt i riksdagen måste hantera. Den grupp som regeringens förslag adresserar har alla fått avslag på skyddsgrunden. De har inte heller kunnat beviljas uppehållstillstånd på någon annan grund.

Regeringen har egentligen bara ett enda argument för sitt förslag, nämligen de långa handläggningstiderna. Hela lagförslaget motiveras till syvende och sist med det faktum att denna grupp har väntat längre än 15 månader på sina asylbeslut.

Handläggningstiderna är och har varit alldeles för långa. Det är en följd av flyktingkrisen, och det gäller betydligt fler än just denna grupp. Migrationsverket klargjorde också tidigt att så skulle bli fallet. Ingen kan förvänta sig att det inte skulle bli längre handläggningstider när så många sökte asyl i Sverige 2015. Därtill har just denna grupps ärendehantering tagit lång tid eftersom många inte har kunnat göra sin ålder och identitet sannolik, och många överklaganden förlänger processen ytterligare. Regeringens komplicerade och otydliga migrationslagstiftning har också bidragit till de långa handläggningstiderna. Men ingen person under 18 år har varit utan skydd under väntetiden. Personer har haft boende, kunnat gå i skolan och har haft ett omfattande stöd.

I slutändan prövas asylansökan varken mot handläggningstider eller vilken ålder man uppgivit, utan mot behovet av skydd nu och framåt. Detta handlar inte heller om barn. Samtliga personer som omfattas av förslaget är myndiga. Asylbehov ska inte heller avgöras med utgångspunkt i den ålder personen hade (eller uppgav) för tre år sedan.

Att regeringen inte orkar stå upp en ordnad och rättssäker process är väldigt bekymmersamt. Jag hoppas att ansvarstagande partier noga beaktar de mycket starka sakliga invändningar som finns mot regeringens förslag och inte ger det sitt stöd i riksdagen.