I detta inlägg ska jag försöka reda ut
en del kring detta. Till att börja med vill jag klargöra att Liberalerna inte
stödjer detta förslag. Vi är mycket kritiska, i likhet med en rad remissinstanser
som gav synpunkter på det tidigare utkastet till lagrådsremiss som kom i januari.
Det finns mycket starka sakliga invändningar mot regeringens förslag.
Förslaget har stöd av de rödgröna
partierna medan Liberalerna, KD, M och SD är emot. Det förväntas gå igenom i
riksdagen om det får stöd av Centerpartiet. Man kan notera att Socialdemokraterna
aldrig velat lägga fram detta förslag, men har accepterat det då Miljöpartiet
har ställt ultimatum.
Det finns flera delar av förslaget som
är problematiska. Låt mig peka på de mest centrala:
ASYLPROCESSEN POLITISERAS
Regeringens förslag innebär att en stor
grupp personer ska kunna få uppehållstillstånd i Sverige trots att de har fått
avslag på sina asylansökningar. Samtliga som omfattas är myndiga och saknar
skyddsskäl enligt Migrationsverket och i många fall också av förvaltningsrätt
och kammarrätt. Det har inte heller funnits annan grund för att bevilja dem
uppehållstillstånd.
Regeringen vill nu att riksdagen ska köra
över både Migrationsverket och domstolarnas beslut och domar. Det ska dessutom ske
kollektivt för så många som 9 000 personer. Den individuella prövningen
sätts därmed ur spel. Sverige går tillbaka till en ordning där asylprocessen
politiseras, och högljudda kampanjer kan leda till att vissa grupper får en mer
fördelaktig behandling framför andra asylsökande.
I praktiken innebär regeringens förslag en
amnesti för dem som sökte asyl i Sverige som ensamkommande före 24 november
2015 och som drabbats att handläggningstider längre än 15 månader, och som har
fått avslag. De allra flesta är afghaner och den stora majoriteten är män.
Personer som är dömda för brott eller lämnat landet omfattas inte.
Förslaget innebär tidsbegränsade
uppehållstillstånd om personen studerar eller meddelar att hen har för avsikt
att studera på gymnasiet, komvux eller på en yrkesutbildning. Personen behöver inte
ens vara inskriven på en utbildning när ansökan görs för detta
uppehållstillstånd, det räcker att hävda att man har för avsikt att studera. Gymnasieskolan
används därmed som trampolin för migrationspolitiska amnestier.
Detta innebär att myndiga personer som
saknar skyddsskäl och har gått under jorden drar vinstlotten och får stanna i Sverige,
medan de som accepterat ett avslag och återvänt drar nitlotten. Hur är detta
rättvist? Och hur bidrar det till att upprätthålla legitimitet för myndigheters
och domstolars beslut?
Det spelar heller ingen roll om en
person farit med osanning om sin ålder, så länge detta inte upptäcktes redan
när asylansökan lämnades in. Men under hösten 2015 var belastningen så stor att
kontrollen av åldern var mycket bristfällig. Endast uppenbara fall där personer
var betydligt äldre än 18 år kunde leda till att de bedömdes som myndiga när de
anlände.
IDENTITETSKRAVET
En annan viktig invändning mot
regeringens förslag gäller identitetskrav. En person som inte åberopar
skyddsskäl (t ex en arbetskraftsinvandrare) måste i Sverige kunna styrka sin
identitet, vilket vanligtvis sker med ett pass. För en person som åberopar
skyddsskäl (alltså en som söker asyl) gäller en lägre grad av beviskrav – då måste
personen kunna göra sin identitet sannolik. Det kan man till exempel göra genom
en muntlig berättelse. Detta har att göra med att personer kanske saknar
identitetshandlingar, eller att tillförlitligheten i de handlingar som finns
kan ifrågasättas, men där personen på andra sätt kan göra sin identitet
sannolik.
Bekymret för de 9 000 personerna
som omfattas av regeringens förslag är att många dem varken kunnat styrka sin
identitet eller ens göra den sannolik. Det har till stor del att göra med
åldern. Många av de ensamkommande har inte kunnat göra sin ålder sannolik, och därmed
inte heller sin identitet. De klarar alltså inget av de beviskrav som ställs
vad gäller identitet.
Regeringens slutsats av detta är att
helt slopa kravet på att dessa personer ska göra sin identitet sannolik.
Regeringen föreslår att lagtexten ska
lyda exakt som följer: ”Uppehållstillstånd
får beviljas även om utlänningens identitet är oklar och han eller hon inte kan
göra sin uppgivna identitet sannolik”. (16 f §, sida 9 i lagrådsremissen)
Tusentals personer med beslut om
utvisning ska alltså kunna få uppehållstillstånd, och dessutom utan krav att
ens göra sin identitet sannolik. Regeringen frångår därmed huvudregeln när det
gäller uppehållstillstånd på andra grunder än skyddsbehov.
Detta menar jag är orimligt. Jag
förfäktar nämligen den idag möjligen något udda uppfattningen att det ligger i
den svenska statens intresse att veta vilka personer som beviljas tillstånd att
vistas i landet.
TRYCKET PÅ SVENSKA SKOLAN
En annan fråga är vilka konsekvenser
förslaget får för skolan. Redan idag har vi stora utmaningar att klara kunskapsmål
och likvärdighet. Från Liberalernas sida är vi kritiska till att den svenska
gymnasieskolan blir ett verktyg för migrationspolitiken. Det är inte rimligt
att studier på till exempel språkintroduktion på gymnasiet är att betrakta som
skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Det är behovet av skydd som ska avgöra.
Antalet 9 000 personer motsvarar
ungefär 300 skolklasser, eller ungefär 8-9 stora gymnasieskolor i Sverige, i
storleksordningen Norra Real i Stockholm eller Schillerska i Göteborg. Hur
många som kommer att ansöka om uppehållstillståndet vet vi förstås inte, men
det får förmodas att många vill stanna i Sverige.
Frågan är hur förslaget kommer att
påverka lärare och skolledare. Lärare och rektor som måste slå fast om eleven
har skött sina studier. Om skolan anser att eleven inte har skött sina studier
kommer inte uppehållstillståndet kunna förlängas och personen måste lämna
Sverige. Här finns en uppenbar risk att lärare och rektorer ska fatta beslut som
blir avgörande för om en person får stanna i landet, och kan utsättas för tryck
utifrån att godkänna eleven för att undvika utvisning. Det är inte rimligt att
lägga ett sådant ansvar på skolpersonal. Det är Migrationsverket som ska fatta
beslut om personer får stanna eller inte i Sverige.
Samtidigt är kraven på att klara
studierna väldigt lågt satta. Eleven har inga krav att få godkända betyg. Det
enda krav som ställs är att eleven ska ”redovisa studieaktivitet”. Men oavsett
hur låga krav regeringen ställer så kommer man inte undan att eleverna går i en
klass, har lärare, ska närvara på lektioner och sköta sig. Därmed blir lärare
och rektor i slutändan, hur man än vrider och vänder på det, en del av beslutet
om personerna får förnyade uppehållstillstånd eller måste utvisas.
Det finns ytterligare ett problem.
Eftersom många inte kunnat göra sin ålder sannolik har Migrationsverket skrivit
åldern så att 18-årsdagen infaller samma dag som (avslags)beslutet fattas.
Personer kan alltså vara betydligt äldre än den ålder som är registrerad. Migrationsverket
konstaterade också i sitt tidigare remissvar att ”Förslaget innebär därför att personer som kan vara flera år äldre än
vad som framgår av födelseuppgifterna i beslutet om uppehållstillstånd kommer
att beviljas uppehållstånd och därmed studera på gymnasiet”.
Det innebär att personer som kan vara
flera år äldre än 20 sätts i skolklasser på gymnasiet med 16-åringar.
EFTER STUDIERNA
Slutmålet för denna de facto-amnesti är
att de ensamkommande ska kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det
ska ske ge genom att den som avslutat sin utbildning får sex månader på sig att
hitta ett jobb med lön i nivå med kollektivavtal. Misslyckas personen med detta
så måste han eller hon lämna Sverige. Risken är att många inte klarat att få
gymnasieexamen. Det lär inte underlätta möjligheterna att få jobb.
De flesta ensamkommande läser eller har
läst språkintroduktion. Det är formellt ett gymnasieprogram, men i praktiken
handlar det om att lära sig grundläggande svenska för att därefter kunna läsa
ett nationellt program.
Skolverket har siffror på hur många som
läst språkintroduktion som sedan får en gymnasieexamen. År 2011 påbörjade 3 679
personer språkintroduktion i svensk gymnasieskola. Av dem hade 0,4 procent
tagit gymnasieexamen efter 3 år. Det är förstås orimligt att förvänta sig att
nyanlända så snabbt ska klara gymnasiet. Efter 5 år hade 14,7 procent fått
examen. Med andra ord hade 85 personer av 100 ingen examen efter 5 år.
År 2011 var fyra år före flyktingkrisen.
Med tanke på det kraftigt ökade antalet som nu skrivits in, den höga belastningen
i skolorna och en stor social problematik så lär inte resultatet vara särskilt
mycket bättre nu.
Vi talar alltså om en stor grupp
personer där de allra flesta sannolikt inte kommer att nå gymnasieexamen. Efter
avslutade studier ska de hitta jobb på sex månader, annars måste de lämna
Sverige. Här finns en uppenbar risk att personer i desperat jakt på jobb blir utnyttjade,
skuldsatta, får skenanställningar och liknande.
VAD KOSTAR REGERINGENS FÖRSLAG?
Regeringen skriver i lagrådsremissen att
man bedömer att kostnaderna kommer att öka för Migrationsverket, för
domstolarna, för den statliga ersättningen till kommuner och landsting och för
studiestöd. Regeringen uppskattar kostnaderna på statsbudgeten för de kommande
tre åren till totalt 2,9 miljarder kronor.
Därtill kommer kostnader för kommuner
som inte täcks av staten. Komvux omfattas inte av skatteutjämningssystemet
vilket kan öka kostnader i kommuner som redan har många nyanlända och en
svagare skattebas. SKL och flera kommuner vill i sina remissvar ha ersättning för
utbildningsplatser och ekonomiskt bistånd. Skolinspektionen och lärarfack menar
att det lär påverka skolornas administration och ställa mer krav på stöd och
handledning. Jag förmodar att ett antal tusen fler elever i skolan också
innebär kostnader för fler lärare. Domstolsverket kräver ökade anslag för att
domstolarna ”även fortsättningsvis ska
kunna avgöra mål på ett effektivt och rättssäkert sätt”.
De ensamkommande förväntas själva ordna
sitt boende och finansiera sitt uppehälle med studielån hos CSN.
SAMMANFATTNING
Alla som söker asyl får inte stanna. En
del får avslag. Detta kan vara mycket smärtsamt och svårt att hantera, inte
bara för den enskilde utan också för personer som hjälper, stödjer och på olika
sätt involveras under väntan på beslut. Men det är en målkonflikt som vi politiker,
särskilt i riksdagen måste hantera. Den grupp som regeringens förslag
adresserar har alla fått avslag på skyddsgrunden. De har inte heller kunnat beviljas
uppehållstillstånd på någon annan grund.
Regeringen har egentligen bara ett enda
argument för sitt förslag, nämligen de långa handläggningstiderna. Hela lagförslaget
motiveras till syvende och sist med det faktum att denna grupp har väntat
längre än 15 månader på sina asylbeslut.
Handläggningstiderna är och har varit alldeles
för långa. Det är en följd av flyktingkrisen, och det gäller betydligt fler än
just denna grupp. Migrationsverket klargjorde också tidigt att så skulle bli
fallet. Ingen kan förvänta sig att det inte skulle bli längre
handläggningstider när så många sökte asyl i Sverige 2015. Därtill har just
denna grupps ärendehantering tagit lång tid eftersom många inte har kunnat göra
sin ålder och identitet sannolik, och många överklaganden förlänger processen
ytterligare. Regeringens komplicerade och otydliga migrationslagstiftning har
också bidragit till de långa handläggningstiderna. Men ingen person under 18 år
har varit utan skydd under väntetiden. Personer har haft boende, kunnat gå i
skolan och har haft ett omfattande stöd.
I slutändan prövas asylansökan varken
mot handläggningstider eller vilken ålder man uppgivit, utan mot behovet av
skydd nu och framåt. Detta handlar inte heller om barn. Samtliga personer som
omfattas av förslaget är myndiga. Asylbehov ska inte heller avgöras med
utgångspunkt i den ålder personen hade (eller uppgav) för tre år sedan.
Att regeringen inte orkar stå upp en
ordnad och rättssäker process är väldigt bekymmersamt. Jag hoppas att ansvarstagande
partier noga beaktar de mycket starka sakliga invändningar som finns mot
regeringens förslag och inte ger det sitt stöd i riksdagen.
