Läs mer om mordet på Ghassemlou här.
Här en bild från mötet.
Foto: Loghman Ahmedi.
lördag 13 juli 2013
Ghassemlous dödsdag
Varje år i juli högtidlighålls minnet av den iransk-kurdiske ledaren Dr. Abdurrahman Ghassemlou, som mördades av agenter för den iranska regimen i Wien 1989. Jag talade vid minnesmötet i Kista i Stockholm. Talade om vikten av civilkurage, om utvecklingen i Iran, Syrien och vikten av demokrati i Mellanöstern.
Läs mer om mordet på Ghassemlou här.
Här en bild från mötet.
Läs mer om mordet på Ghassemlou här.
Här en bild från mötet.
torsdag 11 juli 2013
Tal vid minnet av Srebrenica
Idag arrangerade Stiftelsen Expo och bosniska organisationen APU Network en manifestation på Raoul Wallenbergs Plats i Stockholm till minne av de 8000 bosniaker som dödades i folkmordet i Srebrenica. Det var ett mycket bra och värdigt möte. Över 300 personer slöt upp, vilket är bra med tanke på att det är semestertider.
Expo skriver om manifestationen. Läs gärna min och Larisa Aganovic artikel i Expressen också.
Jag var en av talarna vid mötet, och talet finns här nedan:
----------------
FREDRIK MALM, TAL SREBRENICA MINNESMANIFESTATION 2013-07-11.
DET TALADE ORDET GÄLLER.
"Kada Hotic, hennes man Ekrem och sonen Samir sökte skydd vid FN:s bas i Srebrenica den 11 juli 1995. Staden höll på att omringas och invånarna försökte fly. Samir tog sin tillflykt till skogen med en grupp andra män. Samir och Kada hann aldrig säga adjö till varandra i det kaos som rådde när en granat just slagit ned i folkmassan.
Kada har aldrig fått se sin son igen.
Nu gick Kada och Ekrem längs vägen från Srebrenica till Potocari. Det var en het sommardag. Bosniakerna som vandra längs vägen gick med tunga steg. De var trötta, de var rädda, de var förtvivlade. När de kom fram till Potocari stod Kada tio meter från Ratko Mladic som delade ut choklad och bröd till flyktingarna framför serbiska TV-kameror. När kamerorna försvann rövades flera flickor bort. En liten bebis blev halshuggen. Kadas man Ekrem togs av serbiska soldater och fördes bort.
Kada har aldrig fått se sin man igen.
Kada Hotic vittnesmål från Srebrenica lämnar ingen oberörd. Okuvliga styrkan att fortsätta leva trots sorgen och smärtan visar på den inneboende kraft vi människor besitter, trots all de grymheter vi utsätter varandra för.
För Kada och alla andra bosniaker vill jag läsa två strofer ur en dikten Iz Grobova Ustaju av Abdulah Sidran:
Pogledaj sad!
Iz progona, sa daljina,
iz izgnanstva, sa strasina,
vracaju se - dobri Bosnjani!
Kako ih je, Boze,
malo ostalo,
a kolika, Boze,
svjetlost pobjede,
sa lica im zraci!
*
Idag den 11 juli hedrar vi de 8000 bosniaker som dödades i folkmordet i Srebrenica.
Vi manifesterar vår solidaritet med dem som överlevde och de anhöriga till offren; med bröder och systrar, mödrar och fäder, söner och döttrar. Dessa anhöriga undkom att avrättas och skyfflas ned i massgravar. I stället har de tvingats att leva med sorgen och traumat för Srebrenica för resten av sina liv.
Den börda som de överlevande och anhöriga bär på sina axlar, dag efter dag och år efter år, är lika tung som offrens. Att överleva Srebrenica gör man inte bara en gång, utan varje dag för resten av sitt liv.
Att minnas Srebrenica betyder också att vi här i Sverige kan visa för dem som överlevde att de inte står ensamma. Att ge stöd, visa empati och att hjälpa till att minnas är det minsta vi kan göra.
Att minnas handlar väldigt mycket om oss som aldrig drabbades. Det är inte offren som riskerar att glömma – utan det är alla vi andra, vi som lever i trygga demokratiska länder som Sverige. Glömmer vi Srebrenica och andra folkmord som har begåtts, då kommer vi inte heller att vara på vår vakt när nya blodbad sker.
Det är lätt att visa sitt stöd för de anhöriga 18 år efter folkmordet. Men var fanns omvärlden när Bosnien brann?
Vi såg hur människor sköts ihjäl på det som kallades för Snipers Alley i Sarajevo – men belägringen pågick i nästan 4 år utan att den stoppades.
Vi såg bilder från lägren i Trnopolje och Prijedor, män som stod vid taggtråden, deras kroppar var utmärglade och man kunde se varje kota. Men där fanns ingen internationell styrka som kunde befria dem.
Bosniens karta ritades om. Kvinnor och barn vandrade längs vägarna med sina tillhörigheter i bylten och skrindor. Det var på flykt i sitt eget land. Men ingen kom till deras hjälp.
Att aldrig glömma ett folkmord förpliktigar också att se till att det inte händer igen. Srebrenica skedde, det förhindrades inte. Men genom att vårda minnet kan vi bidra till en värld där nya folkmord inte sker.
Orsaken till att allt detta kunde ske var nationalismen. Det var etnisk nationalism som drev Jugoslavien till sammanbrott och som slet Bosnien-Hercegovina i stycken. Det var nationalismen som banade väg för de oerhörda övergrepp som begicks under kriget. Det var nationalismen som öppnade portarna till helvetet i Srebrenica.
Den nationalistiska propagandan pekade ut bosniakerna som turkar, muslimer och inkräktare. Denna propaganda spelade på gamla fördomar och konflikter från det osmanska riket. Trots att folkgrupperna på Balkan levt sida vid sida i många hundra år blev plötsligt bosniakerna några andra, ett folk som var främmande och en befolkning som inte skulle få finnas kvar i det Storserbien som Milosevic, Karadzic och Mladic ville bygga upp.
Vi ser idag i Europa hur nationalistiska och rasistiska partier är på frammarsch. Vi har sett attacker på romer, judar och homosexuella, terroristattentat i Norge och högerextremister i många parlament.
Detta gör att vi idag står inför ett vägskäl. Ska vi låta mörkrets krafter än en gång gripa tag i Europa eller ska vi kämpa för att demokratins och toleransens ljus fortsatt ska kunna lysa över oss.
Det är allas vår gemensamma uppgift att bygga ett samhälle som präglas av tolerans och alla människors lika värde. Om vi misslyckas med detta uppdrag kommer vår kontinent återigen att dras ned i en spiral av propaganda, hat och våld.
Det låter som en klyscha att varje generation måste återerövra demokratin – men det är precis så det är. Och för dagens unga generation är det mer viktigt än någonsin. Om inte de får en tilltro till demokrati så kommer hela det fundament som vårt fria samhälle vilar på att undermineras. Det är något jag bävar inför.
Att vi hedrar och minns offren och överlevarna av folkmordet i Srebrenica är en viktig handling i kampen för friheten.
Jag vill avslutningsvis å det varmaste tacka APU Network och Stiftelsen Expo som har organiserat detta möte.
Tack så mycket. Hvala."
Expo skriver om manifestationen. Läs gärna min och Larisa Aganovic artikel i Expressen också.
Jag var en av talarna vid mötet, och talet finns här nedan:
----------------
FREDRIK MALM, TAL SREBRENICA MINNESMANIFESTATION 2013-07-11.
DET TALADE ORDET GÄLLER.
"Kada Hotic, hennes man Ekrem och sonen Samir sökte skydd vid FN:s bas i Srebrenica den 11 juli 1995. Staden höll på att omringas och invånarna försökte fly. Samir tog sin tillflykt till skogen med en grupp andra män. Samir och Kada hann aldrig säga adjö till varandra i det kaos som rådde när en granat just slagit ned i folkmassan.
Kada har aldrig fått se sin son igen.
Nu gick Kada och Ekrem längs vägen från Srebrenica till Potocari. Det var en het sommardag. Bosniakerna som vandra längs vägen gick med tunga steg. De var trötta, de var rädda, de var förtvivlade. När de kom fram till Potocari stod Kada tio meter från Ratko Mladic som delade ut choklad och bröd till flyktingarna framför serbiska TV-kameror. När kamerorna försvann rövades flera flickor bort. En liten bebis blev halshuggen. Kadas man Ekrem togs av serbiska soldater och fördes bort.
Kada har aldrig fått se sin man igen.
Kada Hotic vittnesmål från Srebrenica lämnar ingen oberörd. Okuvliga styrkan att fortsätta leva trots sorgen och smärtan visar på den inneboende kraft vi människor besitter, trots all de grymheter vi utsätter varandra för.
För Kada och alla andra bosniaker vill jag läsa två strofer ur en dikten Iz Grobova Ustaju av Abdulah Sidran:
Pogledaj sad!
Iz progona, sa daljina,
iz izgnanstva, sa strasina,
vracaju se - dobri Bosnjani!
Kako ih je, Boze,
malo ostalo,
a kolika, Boze,
svjetlost pobjede,
sa lica im zraci!
*
Idag den 11 juli hedrar vi de 8000 bosniaker som dödades i folkmordet i Srebrenica.
Vi manifesterar vår solidaritet med dem som överlevde och de anhöriga till offren; med bröder och systrar, mödrar och fäder, söner och döttrar. Dessa anhöriga undkom att avrättas och skyfflas ned i massgravar. I stället har de tvingats att leva med sorgen och traumat för Srebrenica för resten av sina liv.
Den börda som de överlevande och anhöriga bär på sina axlar, dag efter dag och år efter år, är lika tung som offrens. Att överleva Srebrenica gör man inte bara en gång, utan varje dag för resten av sitt liv.
Att minnas Srebrenica betyder också att vi här i Sverige kan visa för dem som överlevde att de inte står ensamma. Att ge stöd, visa empati och att hjälpa till att minnas är det minsta vi kan göra.
Att minnas handlar väldigt mycket om oss som aldrig drabbades. Det är inte offren som riskerar att glömma – utan det är alla vi andra, vi som lever i trygga demokratiska länder som Sverige. Glömmer vi Srebrenica och andra folkmord som har begåtts, då kommer vi inte heller att vara på vår vakt när nya blodbad sker.
Det är lätt att visa sitt stöd för de anhöriga 18 år efter folkmordet. Men var fanns omvärlden när Bosnien brann?
Vi såg hur människor sköts ihjäl på det som kallades för Snipers Alley i Sarajevo – men belägringen pågick i nästan 4 år utan att den stoppades.
Vi såg bilder från lägren i Trnopolje och Prijedor, män som stod vid taggtråden, deras kroppar var utmärglade och man kunde se varje kota. Men där fanns ingen internationell styrka som kunde befria dem.
Bosniens karta ritades om. Kvinnor och barn vandrade längs vägarna med sina tillhörigheter i bylten och skrindor. Det var på flykt i sitt eget land. Men ingen kom till deras hjälp.
Att aldrig glömma ett folkmord förpliktigar också att se till att det inte händer igen. Srebrenica skedde, det förhindrades inte. Men genom att vårda minnet kan vi bidra till en värld där nya folkmord inte sker.
Orsaken till att allt detta kunde ske var nationalismen. Det var etnisk nationalism som drev Jugoslavien till sammanbrott och som slet Bosnien-Hercegovina i stycken. Det var nationalismen som banade väg för de oerhörda övergrepp som begicks under kriget. Det var nationalismen som öppnade portarna till helvetet i Srebrenica.
Den nationalistiska propagandan pekade ut bosniakerna som turkar, muslimer och inkräktare. Denna propaganda spelade på gamla fördomar och konflikter från det osmanska riket. Trots att folkgrupperna på Balkan levt sida vid sida i många hundra år blev plötsligt bosniakerna några andra, ett folk som var främmande och en befolkning som inte skulle få finnas kvar i det Storserbien som Milosevic, Karadzic och Mladic ville bygga upp.
Vi ser idag i Europa hur nationalistiska och rasistiska partier är på frammarsch. Vi har sett attacker på romer, judar och homosexuella, terroristattentat i Norge och högerextremister i många parlament.
Detta gör att vi idag står inför ett vägskäl. Ska vi låta mörkrets krafter än en gång gripa tag i Europa eller ska vi kämpa för att demokratins och toleransens ljus fortsatt ska kunna lysa över oss.
Det är allas vår gemensamma uppgift att bygga ett samhälle som präglas av tolerans och alla människors lika värde. Om vi misslyckas med detta uppdrag kommer vår kontinent återigen att dras ned i en spiral av propaganda, hat och våld.
Det låter som en klyscha att varje generation måste återerövra demokratin – men det är precis så det är. Och för dagens unga generation är det mer viktigt än någonsin. Om inte de får en tilltro till demokrati så kommer hela det fundament som vårt fria samhälle vilar på att undermineras. Det är något jag bävar inför.
Att vi hedrar och minns offren och överlevarna av folkmordet i Srebrenica är en viktig handling i kampen för friheten.
Jag vill avslutningsvis å det varmaste tacka APU Network och Stiftelsen Expo som har organiserat detta möte.
Tack så mycket. Hvala."
Srebrenica: Ultranationalism bakom folkmordet
Idag är minesdagen av folkmordet i Srebrenica, i Bosnien-Hercegovina 1995.
Jag skriver tillsammans med Larisa Aganovic från bosniska organisationen APU Network i Expressen idag. Läs artikeln här.
Utdrag:
Jag skriver tillsammans med Larisa Aganovic från bosniska organisationen APU Network i Expressen idag. Läs artikeln här.
Utdrag:
"Sorgen för Srebrenica tillhör Bosnien och bosniakerna. Men folkmordet är också en del av vår gemensamma samtidshistoria. Det visar vad som är den yttersta konsekvensen om nationalism kopplar greppet över ett samhälle och tillåts att härja fritt.
Europas historia är kantad av stöveltramp och blodiga tragedier. En gemensam nämnare för våra blodbad har varit olika varianter av nationalism. Det senaste massmordet, Anders Behrings Breiviks mordorgie på unga socialdemokrater i Norge, hade också tydliga nationalistiska förtecken. I Breiviks manifest finns många referenser till just den serbiska ultranationalism och det hat mot muslimer som banade vägen för folkmordet i Srebrenica.
En viktig lärdom av Srebrenica är att ett demokratiskt samhälle alltid måste vara starkare än dess fiender. Nationalism, hat och extremism kommer att finnas i alla länder, men ett öppet samhälle måste med kraft pressa sådana fenomen ut i den politiska marginalen."
Begravningsplatsen i Srebrenica, bild hämtad här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)